Jerusalem – vem är du?

Du intresserar mig.image2
Du fascinerar mig.
Du berör mig.
Du irriterar mig.
Du omfamnar mig.
Du stänger mig ute.
Vem är du?

Du har din historia, som inte finner sin like. Dina stenar är vittnen. Du skriver ännu på din stora berättelse.
Inom dina murar ryms konflikterna – de stora, de religiösa, de politiska. Inom dina murar skaver de mot varandra, sårar och konfronterar, men väntar ständigt på fred.
I dina trånga gränder pulserar livet så som det gjort i årtusenden. Människor köper och säljer. Dofterna stannar i luften. Ljuden sjunger stadens egen, ändlösa sång.
Du gråter vid Västra muren. Jag gråter i Getsemane.
Du är svår att undgå. Du tränger dig in, bokstavligen genom huden i de många mötena i gränden, men också med intryck som ger avtryck i sinne och hjärta.
Du är lätt att älska, du är lätt att avsky, men du är svår att ignorera.
Du överväldigar mig, innesluter mig i din atmosfär och i allt dina stenar berättar. Du utestänger mig genom ditt skamlösa sätt att låta kristna av alla fasoner ockupera dina ”heliga rum”, och med sina gyllene kupoler och självhävdande kyrkobyggnader förminska det stora.
Och ändå möter jag honom där. Mitt i de trånga gränderna med sina långa, låga trappsteg, mitt i bullret och myllret kan jag höra honom viska: Följ mig.
Och jag vet att det inte handlar om att leta fotspår i stenar och mark där han kanske har vandrat, inte om att följa snitslade banor från kyrka till kyrka. Inte om att bära hem ”heliga” souvenirer eller ens pilgrimsvandra.
När jag lämnar dig vet jag: Min Gud bor inte i hus gjorda av människohänder.
Dina murar – Jerusalem – kunde inte stänga honom inne.
Från dig utgick evangeliet ”…ända till jordens yttersta gräns”.
För just detta får du – Jerusalem – min tacksamhet.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *