En barnlös singelkvinnas bekännelser (eller – Barnets rätt till sig själv)

Det pågår en förvirrad diskussion i Sverige just nu. Det handlar om rätten att skaffa barn. Den som vill veta exakt hur förvirrad, kan med fördel ta en titt på SVT:s ”Debatt” som sändes i går (1 mars). Där kastades åsikter omkring i luften på sedvanligt ”Debatt”-manér, vilket innebär att ingen får tala till punkt och att alla till slut talar i munnen på varandra.  En diskussion som kanske inte i första hand handlar om barnlöshet utan om kraven på överhöghet över livet självt.

En del argument häpnade jag lite inför, som till exempel att insemination av ensamstående kvinnor är en sjukvårdande åtgärd och därför bör bekostas av skattemedel, och att ett barn som blivit till med donerad sperma inte kommer att fundera över sin pappa eftersom han inte finns. Och att vi måste tillåta detta för att folk annars åker utomlands för att ordna det (minsta motståndets lag, alltså).

Men det argument som gör mig mest upprörd, och som uttalades i programmet utan några som helst förbehåll, är nog påståendet att det är en mänsklig rättighet att få barn.

Jag är själv ensamstående kvinna utan barn. Jag är jämnårig med den nya mormors- och farmorsgenerationen. Jag kan alltså se tillbaka på mitt barnlösa liv med lite distans och konstaterar då att det blev ett liv, det också.

Jag ska inte påstå att jag inte känt sorg. Fram till 30-årsåldern möttes jag ofta av uppmuntrande ord som ”du har livet framför dig”, av vänner och familj som ibland beklagade min situation mer än jag gjorde själv. Fem år senare hade de glada tillropen tystnat, och jag var själv den första att inse att nu var det definitivt, barnafödandets tid låg inte längre framför mig. Det skulle inte bli några egna barn. Utan att jag egentligen gick och ältade detta så upptäckte jag en sorg inom mig som jag måste bearbeta på något sätt. Det var inte dramatiskt, men sorgearbetet fanns där.

I dag kan jag se att min sorg nog inte handlade så mycket om det barn jag aldrig fick, utan mer om mig själv. Jag skulle aldrig få vara med om det jag, som kvinna, var biologiskt och kanske psykiskt förberedd för. Jag skulle aldrig få känna känslan av hur ett nytt liv växte inom mig och aldrig identifiera mig med den nyblivna mammans första träff med barnet efter nio månader, aldrig leta efter mina egna drag i ett litet ansikte. Och den hundraprocentigt egoistiska tanken drabbade mig att jag aldrig skulle få känna den irrationella tillfredsställelsen av att en liten människa var totalt beroende av mig.

Men sorg – absolut! Men vem har sagt att vi har rätt att gå igenom livet utan sorger?

Jag har full respekt för par som längtar efter barn men av olika anledningar inte får några, och jag kan i någon mening dela sorgen, även om den ofrivilliga barnlösheten har olika orsaker. Jag har också respekt och förståelse för den besvikelse alla kvinnor i min situation, men kanske med en långt större längtan efter barn än den jag haft, måste leva med.

Men jag kan aldrig, aldrig betrakta barnafödande som en mänsklig rättighet. Jag är gammaldags nog att betrakta barn som en gåva – i bästa fall till två människor som älskar varandra. Men aldrig en rättighet, varken i jämlikhetens eller rättvisans namn.

Livet för oss på olika vägar och är inte rättvist. Vi tvingas lämna det barnsliga ”alla andra får” bakom oss och leva livet helt och fullt utifrån de förutsättningar vi har. Och inse – vilket tycks vara det svåraste i dag – att allt kan vi inte regissera och kontrollera. Vi får aldrig ta oss rätten att, utifrån egna drömmar och planer, manipulera med andra människors liv. Finns det någon rättighet att slå vakt om i sammanhanget, så är det barnets rätt till sig själv.

Jag har fått andra gåvor. Inte minst i form av syskonbarn och nu deras barn som jag får följa och knyta an till om jag vill. Det händer då att den där gamla sorgen åter gör sig lite påmind. Och så den som är lite nyare och kommer med åren. Den som handlar om att en kedja kommit till sin ände, att ingen länkar vidare. Ett faktum som dock, i den större verklighet som finns utanför den bubbla där jag är centrum, verkligen inte är hela världen.

Det var vad jag ville ha sagt.

Det här inlägget postades i Lilla världen, Stora världen. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En barnlös singelkvinnas bekännelser (eller – Barnets rätt till sig själv)

  1. carin skriver:

    Respekt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *