Kyrkan – en traditionsbärare?

Jag svarar ja på frågan i rubriken. Visst är kyrkan en bärare av tradition. Historiskt har kyrkan varit med och format samhällen, här hos oss och på andra håll.

Kyrkan och den kristna religionen har också, historiskt sett, nära band till skolväsendet i vårt land. För bara ett par generationer tillbaka var det till exempel självklart att skolläraren också tjänstgjorde som kantor i kyrkan.  Många är det som genom åren kämpat med katekesen och ännu fler som tragglat psalmverser som utantilläxa. De kristna högtiderna firades också i skolan, även om kycklingar och fjädrar med tiden tog över påsken. Lite bättre klarade sig julen, där tomtarna vackert fick dela plats med julkrubban.

Idag har vi en annan utgångspunkt, med mångfald i befolkningen och skiftande kulturella och religiösa uttryck som självklart får konsekvenser, inte minst i skolornas undervisning. Och det ligger nog ett värde i att låta skolan vara sekulär, men också bildande när det gäller både den kristna tron och andra religioner och livsåskådningar.

Trots detta tycks banden mellan kyrka och skola inte ha klippts helt. Det märker vi tydligast i skolavslutningstider och en – nästan obegriplig – längtan bland folket att gå i kyrkan.

Till och med humanisternas Christer Sturmark tycker att kyrkan kan vara värd ett besök för skoleleverna och deras föräldrar. Men då handlar det blott och bart om tradition. För honom betyder symbolerna i lokalen ingenting och – av hänsyn till alla vuxna som kämpat hårt för att slå sig fria från sin religiösa uppväxtmiljö – bör prästen få ledigt denna dag och låta ateisterna njuta i fred av ljuset som faller in genom flerfärgade kyrkfönster.

Ungefär som att bjuda hem sig till någon men samtidigt kräva att värden själv håller sig borta, alltså. Och dessutom låtsas att den som bor där inte har något att göra med hemmets inredning och atmosfär.

Skolverket tycks numera vara på samma linje. Låt eleverna gå i kyrkan men se till att inget religiöst släpps fram i sammanhanget, förutom psalmen ”Den blomstertid nu kommer” som av någon anledning, i skolverkets bok, tycks ha tappat sin religiösa innebörd och enbart blivit tradition.

Kanske finns det anledning för beslutsfattarna där att plugga lite extra på verserna i den psalmen. De har missat hela innehållet.

Så, för att återvända till frågan i rubriken: Är kyrkan en traditionsbärare? Svaret är fortfarande ja, men kyrkan kan inte – om den vill kalla sig kyrka – låta sig nöjas med att bara vara en traditionsbärare. Kyrkans uppdrag är och förblir att förkunna evangelium till sin samtid. Kyrkan får aldrig slå sig till ro med att folket tycker att lokalen är vacker eller att psalmerna är stämningsfulla. Målet för kyrkan kan aldrig vara att samla så många människor som möjligt innanför sina dörrar, målet är nå ut med budskapet. Det sker ofta i harmoni med traditionen, men när traditionen ställer sig i vägen för budskapet finns det anledning för kyrkan att själv att välja väg.

Det här inlägget postades i Kyrka och samhälle. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *