Gick mig idag till kyrkan för att få en glimt av Gud.
Möttes av en gammal Monica Z-dänga: Sakta vi går genom stan.
Är Gud en skön känsla? tänkte jag.
Förvånades över en plastmugg med dajmkolor som transporteras mellan oss i kyrkbänken.
Är Gud en godisutdelare? tänkte jag.
Betraktade för en stund en ljusbrun plyschsoffa som (oklart varför) placerats på scenen tillsammans med ett bord förberett för en fikastund.
Är Gud en mys- och fikakompis? tänkte jag.
Kören sjöng om att jag bara skulle få kärlek av dem.
Är Gud som ett gosedjur? tänkte jag.
Soulartisten Samuel Ljungblahd dök, helt utan presentation och glasögon, upp framför kören och sjöng, med sällan hörd trovärdighet: Amazing grace.
Är Gud nåd? tänkte jag och… ja, ja ja.
Predikanten Eric talade om Gud som en hönsmamma som gör och ger allt för sina ungar.
Är Gud en hönsmamma? tänkte jag. Säkert… men kanske också en lejonhona.
Är Gud allt detta? Kanske… men framför allt så mycket mer än jag kan tänka, tänkte jag.