Ja, jag vet att det finns mycket viktiga saker att diskutera , samtala och skriva om som om barnfattigdom finns eller inte finns, centerpartiets idéprogram, sport och så allt det där svåra som krig och katastrofer runt om i världen. (Och så allt det där som kvällstidningarna tror vi bryr oss om, som vilken kändis som skiljer sig från vem, såpaskandaler eller vilka singlar/ 20-åringar/ blondiner i min kommun som tjänar mest pengar.)
Men just nu är min tanke mest upptagna med vad vi egentligen ska ha vintern till.
När jag i dag stod och sopade bort det senaste tvådecimeterlagret snö från bilen så började jag funder på Guds löfte till Noa efter syndafloden. Ni vet det där om bågen i skyn som ett löfte om att något sådant aldrig mer skulle drabba jorden.
Och då önskade jag mig en liten, liten regnbåge i skyn som förkunnade att det senaste snöfallet var det sista. Nåja, inte för alltid kanske, men i alla fall för den här vintern. Men ack, nej – ingen löftesbåge och jag sopar vidare.
Hur jag än anstränger mig så kan jag inte komma på något som egentligen är bra med snö och samtidigt som jag skriver det så hör jag tusentals röster som samfällt ropar: ”Det är ju så vackert!”
Tja, det är ju i och för sig en smaksak. Men hur länge ska ”vackert” egentligen få pågå?
Jag tycker att körsbärsblom,, syrener och vitsippor är vackert. Men det brukar aldrig stå sig i fyra månader, på sin höjd några veckor. I själva verket så tror jag att jag uppskattar det så mycket just för att ”underbart är kort”. Varför har ingen talat om det för vintersnön? När en föreställning inte överraskar längre så är den ju bara långtråkig och tröttsam.
Och så fryser man. Hur roligt är det?
”Men kyla och snö är ju i alla fall bättre än slask”, invänder säkert nu den stora skaran vinterkramare som brukar omge mig.
Mitt svar på det är bara: Ingen snö, inget slask. Så det så!