Solen bränner genom fönsterglaset i vardagsrummet. Jag konsulterar väder-appen i min mobil och ser att det, i min del av världen, är nästan 10 grader varmt.
Jag vet också att på andra sidan huset, den sida som jag inte ser från mina fönster, blommar snödropparna sedan länge. Jag ser hur barnen tar fart i gungorna på den lilla lekplatsen och björkarna som omger den börjar skifta i grönt (nåja, det där sista var väl mer en slags framtidsvision).
Jag öppnar dörren till min dåligt vindskyddade balkong. Det blåser ganska ordentligt här uppe på höjden där jag bor, och solen värmer inte fullt lika mycket som innanför skyddande fönsterglas.
Men jag dristar mig ändå till att dra ut en stol på balkongen, kränger på mig dunjackan och med en kaffekopp i ena handen och en bok i den andra känner jag att nu… nu är våren här.
Så avlägset för bara en månad sedan och nu en verklighet.
Visst är det något visst med sådana här tidiga vårdagar, de där som lovar så mycket mer av sol och värme och gör det på ett sätt som känns lika nytt och fräscht varje år.
Och jag tillåter mig att tro på våren, även om jag vet att den ibland retas en aning. Snöstormarna kan komma igen – i morgon eller nästa vecka, men solljuset kommer inte att ge sig, det kommer att öka i tid och intensitet och ta för sig ända fram till midsommar. Det finns där hela tiden, oavsett andra omständigheter, en strålande garanti för att löftet ska infrias.
Jag drar in lite extra vårluft i lungorna, men innan jag stänger balkongdörren känner jag, snarare än hör, ett vindburet budskap:
– Lika tveklöst som du litar på vårsolens löften, lika tveklöst kan du lita på Gud.
Och då inser jag att det där var precis vad jag behövde i dag.