Knutby och pingst

Jag har, framför allt på facebook, läst flera inlägg och trådar med kommentarer som följt på SVT:s dokumentär om församlingen i Knutby och huruvida pingströrelsens bibel- och församlingssyn har möjliggjort det som hände i Knutby.

Har tvekat länge att kommentera allt detta, då jag bara är en vanlig pingstvän som växt upp i denna rörelse och fortfarande, trots dess fel och brister, ändå har fått så mycket gott där att jag stannat kvar. Men jag har alltså ingen djupare insyn i vad som diskuteras på ledarskapsträffar eller predikantmöten. Inte heller är jag teolog och har därmed en alltför begränsad kunskap för att tvärsäkert yttra mig om olika tolkningsmodeller av Bibeln. Och därför lägger jag mig inte i just dessa samtal.

Trots detta vill jag ändå, som en ”gräsrot” och utifrån mina erfarenheter, tro att pingströrelsen som helhet knappast kan lastas för den fasansfulla utveckling som slutligen har avslöjats i fallet Knutby.

Jag tror att ledare med personlighetsdrag som närmast måste beskrivas som psykopatiska, kan utnyttja precis vilken miljö som helst för att manipulera och skaffa sig en följarskara. Att anpassa sig till det vedertagna och sedan förvrida det är väl själva metoden för sådant.

Jag är medveten om att det funnits en hel del exempel på ledare i pingst som pekat med hela handen, som avvisat alla frågor som felaktig kritik och hänvisat till en egen tolkning av Bibeln in absurdum. Jag är också medveten om att många människor har farit illa i denna miljö, och jag har många vänner och jämnåriga som lämnat rörelsen, skadade och vingklippta. Och det är illa nog.

Men jag kan inte låta bli att tänka att om en bibelsyn, så skadlig att den ledde till Knutby, genomsyrat hela pingströrelsen, vilket det samtal som förs ibland kan antyda, så borde vi kanske haft flera Knutby. Men det har vi ju inte, eller…? Jag har lyssnat på sektpodden och jag har sett den nu aktuella dokumentärens alla avsnitt. Och jag vill påstå att, förutom de yttre uttrycken med till exempel lovsång och det som kännetecknar en liten församling (som jag också kommer ifrån) är det inte mycket jag känner igen av det som framkommit om församlingens gemenskapsformer, och självklart inte så tossiga idéer som läran om Kristi brud i Knutby. Jag har heller, till exempel, aldrig sett att föräldrar fått avstå rätten att fostra sina egna barn.

Det som jag saknar i den här diskussionen om pingsts skuld är tilltron till vanliga medlemmars förmåga att tänka själva, och var och ens eget ansvar för de val man gör.

Men jag håller med om att det finns gott om material och utrymme för en djupgående genomlysning och eftertänksamhet när det kommer till vad som hände i Knutby, och dra lärdomar inför framtiden. Och det tror jag har pågått ända sedan 2004.

Själv tror jag inte att den bibelsyn som präglar pingströrelsen odlar maktmänniskor. Men kanske är det så att den speciella pingstmyllan lämpar sig väl för ”maktmänniskor” att utnyttja och plantera sina rötter i? Lösningen är då kanske inte att lämna trädgårdslandet, där ändå mycket gott kunnat gro och bära frukt, åt sitt öde och börja gräva ett nytt utanför det egna staketet. Snarare kanske det helt enkelt handlar om att gå ner på knä och rensa ogräs (med varsam hand) för att ge plats för den goda sådden.

Men för människorna i Knutbyförsamlingen, inte minst för barnen, blöder mitt hjärta. Och kanske hade vi sluppit denna katastrof som pågick i 20 år, om de ungdomar som lockades till Knutby i sin vanliga församlingsmiljö mötts av lite mer inkännande och öppenhet – och goda samtal – omkring sin andliga längtan och vilja att leva ett kristet liv ”på riktigt”, både i församlingen och i samhället. Det där som rektorn i skolan i Knutby beskrev så positivt i dokumentären.

Finns det anledning till självprövning också på det området?

Det funderar jag på.

Framför allt vill ja gärna tro att den rörelse och det andliga hem som är mitt fortsatt har mycket gott att bidra med både till den kristna floran och till enskilda människor.

Eller är jag, helt enkelt, alltför godtrogen?

Kerstin Klason

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Knutby och pingst

  1. Sonja Sundqvist skriver:

    Bra och reflekterande skrivet, som alltid!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *