Så har ännu en Jesusmanifestation avslutats i Kungsträdgården i Stockholm. Och det var som alltid en alldeles speciell upplevelse av kristen mångfald i märkbar enhet.
Mitt personliga intryck i år, jämfört med tidigare, var att det var lite nedtonat. Lite mindre av festligheter och högljutt jubel men med en djupare ton av allvar där också den lidande i kyrkan i vår tid fick ta plats. Mitt i glädjen över att få mötas i frihet hördes rösterna från systrar och bröder som får betala ett långt högre pris för sin övertygelse. Jag menar att det gav både tyngd och trovärdighet åt samlingen. Just det – tro och värdigt.
Men, precis som tidigare år, så blanda sig en annan, lite störande känsla med de positiva intrycken. Det handlar om de rader av montrar som kantar promenadstråken längs med parken där entusiastiska marknadsförare försöker få uppmärksamhet med foldrar, tidningar och annat som de gärna sticker i händerna på besökarna.
Berättelsen om Jesus och månglarna i templet poppar upp i mitt huvud men det är naturligtvis en riktigt orättvis jämförelse. Kanske är det så – jag har ingen aning – att denna närvaro bidrar till finansieringen av hela evenemanget och därmed gör det både motiverat och ofrånkomligt. Dessutom vet jag att ju att det bakom allt som syns, i de flesta fall, finns människor som följt sin vision och kallelse satt sprida evangeliet, och inte om ekonomiska vinstintressen.
Det är alltså vad jag vet. Men, tänker jag, vad vet den flanör i Kungsträdgården som bara råkar passera? Förmodligen mycket lite, eller inget alls om månglarna i templet och ännu mindre om vad som driver folket i montrarna den här dagen.
Om hela tanken bakom Jesusmanifestationen är att för några få timmar, en gång om året, förvandla Kungsträdgården till ett tempel där Herren hyllas och tillbeds – är det då inte lite tråkigt om detta skyms av vad som till förväxling liknar ett salutorg, där helig mark bara blir till marknad?