Jag tar promenadvägen ner mot Ulvsundasjön. Passerar rönnbärsträden med sina klasar av röda bär. Konstaterar samtidigt att hösten kommit fläckvis till björkdungens lövverk, där gula fält kontrasterar skarpt mot det fortfarande gröna. Nere vid 4H-gården pågår utelivet ännu – eller kanske igen. Fåren tuggar i sig grässtrån som barnen sticker in genom staketet. Lekplatsen kantas av barnvagnar och från gungorna och rutschkanan kan man, om man blundar, höra sommaren i rop och skratt.
Vinden krusar vattenytan precis lagom för solens strålar att glittra i. Vid bryggorna ligger båtar och väntar på att få komma upp, men en och annan har lämnat förtöjningarna för en sista tur. Kanske!
Människor i sommarlinne och shorts blandar sig med mer de mer påklädda – de som garderat sig med både jacka och halsduk. Och tillsammans blir de sinnebilden för en dag som denna, en som inte låter sig bindas i almanackan – en sommar mitt i höstens första månad. En bonussommar.
Flera kanske kommer – eller inte. De kan inte schemaläggas, inte tas för givna.
För bara några dagar sedan visade hösten upp sig i en maktdemonstration. Stormen slet i träden och höjde havet. På fönsterbleck och mänskliga kinder trummade regnet hårt och obönhörligt sitt dystra bud om höst och mörker. Och jag vet att det händer.
Hösten bär inga löften – inte till mig. Men minnet av en sommardag i september tänker jag bära med mig. Som kompensation.