Andliga fäder och mödrar behövs, men…

Postat den 23 juni, 2025 av kerstin

Det blev ett spontant och kort midsommarbesök på Nyhemskonferensen i år. Det var några år sedan sist för min del. Och, trots ett motorhaveri på vägen, med bilbärgning till Norrköping och vidare med tåg till Jönköping, så är jag så glad att jag tog mig dit.

När jag vandrade omkring bland tallarna så kändes det otroligt välbekant och samtidigt så helt nytt. Och det stora tältet fanns inte där, däremot en stor, permanent samlingslokal i form av en stor hall. Två kvällsmöten blev det som jag sent ska glömma. Eric Andersson, numera pastor i pingstförsamlingen ARK i Köpenhamn, talade vid båda tillfällen. En kväll fick vi också lyssna till hans fru Erika som berättade om ett fysiskt helande från svår cancer, men också den inre reningsprocess som de båda fick gå igenom under den svåra sjukdomstiden.

Båda kvällarna var fyllda med lovsång och tillbedjan och förbönsköerna växte snabbt.Men det som berörde mig mest, och som jag bär med mig nästan som en fysisk känsla i kroppen är Erics förkunnelse på lördagskvällen. Han anknöt till den spirande väckelsen som kan skönjas i dag i ungdomsvärlden, inte bara i Sverige utan också på andra håll.

Eric manade till allvar, till att förbereda oss för att nya människor kommer att söka sig till våra kyrkor och till oss som enskilda. Att vi måste var förberedda att hantera en helt ny situation där många människor kommer att vara vidöppna för evangeliet. Det kräver kanske lite ”röra om i grytan”, prioritera. Och, framför allt, lägga tid på bön för att lära oss lyssna till vad Gud vill säga i just denna tid.

Det som sker nu händer framför allt i ungdomsvärlden. Och där sitter jag, en gammal gumma, och ropar, tyst för mig själv visserligen men ändå: Jag vill vara med!

Jag tillhör en generation av pingstvänner, 50-60-talister, som inte sett så mycket av väckelse och nästan slutat tala om den. Ärligt talat; vi har också varit lågmälda med vår tro för att inte bli för ”avvikande” i våra sociala sammanhang.

Men vilken plats har då vi, de äldre, i en yrvaken ungdomsväckelse?

Jo, vi kan vara fäder och mödrar, viktiga vägvisare och kanske mentorer. Det är en stor och viktig uppgift, men…

Ska det bli meningsfullt måste också vi låta oss beröras av samma helige Ande som drar i ungdomarna. Vi måste möta dem i deras entusiasm och nyfikenhet. Vi behöver också väckas; ur slentrian, ur bekvämlighet och nöjdhet. Vi behöver bli hungriga efter Gud, våga bli djärva och, faktiskt, kliva in i det som händer nu. Jag är säker på att vi har en plats att fylla där.

Och vi behöver vara generösa och öppna för ungdomarna som redan finns ibland oss. Då duger det inte att hänga upp sig på jobbig musik, klädsel eller andra ungdomsuttryck som vi inte känner igen. Ja, det är utmanande att behöva stå medan lovsången pågår, och många av oss har krämpor, smärta och brist på ork. Men det går att lovsjunga i vilken ställning som helst. Och det är inte svårt. Tricket är att koncentrera sig på vem vi sjunger till, vem vi tillber. Det är både viktigare och vackrare än allt. Dessutom är lovsång mer än en musikstil, den är en livshållning. Det går att leva i lovsång, i tillbedjan, i vilken ålder vi än är.

Jag tror att budskapet i den stora Nyhemshallen är för vår tid.

Det fäste hos mig. Jag vill att det ska stanna kvar och utmana mig, tänker jag medan jag tar tåget hem till Stockholm. Och jag hör mig själv nynna: ”Helige Ande, kom och ta din plats. Ta över allt. Välkommen.”

Publicerat i Kyrka och församling | 4 kommentarer

Lev det liv du har

Postat den 20 mars, 2025 av kerstin

Singelliv i församlingen dyker då och då upp som debattämne, bland annat i denna tidning. Nu senast i en artikel av Malin Nilsson(Dagen 20/3 2025).

Jag är helt överens med henne om att undervisning i församlingen och alla goda råd från kristna vänner som har ”lyckats” när det gäller civilståndet har mycket i övrigt att önska och har ofta bidragit till en slags frustration, och ibland blockering, när det gäller att hitta, eller inte hitta en livskamrat. Jag har fått höra, och varit med om det mesta av det artikelförfattaren tar upp. Och jag har full respekt för Malin Nilssons upplevelse och är dessutom full av beundran för det mod hon visar genom att berätta offentligt.

 Men jag skulle vilja bidra till samtalet med ett annat perspektiv på singellivet.

Jag har levt ett långt liv som singel (till sommaren fyller jag 75 år) och jag har levt ett bra liv. Det betyder inte att inte också jag varit frustrerad, ledsen och ofta känt mig betraktad som ”onormal” och någon ”det måste vara något fel på”. Och för den som undrar; sådan attityder är ofta tydliga också i kristna gemenskaper och det svider kanske extra mycket. Och visst har jag känt sorg när jag insett att den biologiska klockan har tickat på utan att jag fått vara med om att bli förälder, något som min kropp faktiskt skapats för. Men att få barn är ju inte heller alla förunnat, inte ens om man lever i tvåsamhet.

Men med åren har jag lärt mig att se på mitt eget liv på ett annat sätt. Nämligen att mitt enda alternativ är att leva det liv jag har. Det går att inte att år efter år längta till ett liv jag inte har. Och jag vill tro att det är i samklang med vad Gud har tänkt för mig. Och då tänker jag inte på någon storslagen kallelse att leva singel, som ibland lyfts i kristna sammanhang. Det är möjligt att vissa har det så, men så har jag aldrig tänkt eller känt. Den kallelse jag lever med är inte specifikt till singelskap utan till lärjungaskap. Och den delar jag med alla, oavsett civilstånd, som en gång ställt sig under Jesu ledarskap. Vad det innebär för oss, och vilka konsekvenser det får är förstås olika. Jag är tacksam för att det för många innebär familjeliv och barnafödande, för allt det som en familj kan åstadkomma tillsammans. Men för mig hade han tydligen en annan väg, och uppdraget för mig, precis som för alla andra, är att göra det bästa av det liv jag fått, hur det än ser ut för tillfället.

 Jag ska inte påstå att jag alltid känt mig trygg i detta, men med åren har det landat i mig mer och mer.

Jag kan inte heller påstå att det varit enkelt. Möjligen hade det varit lättare om församlingen och andra kristna vågat se mitt liv ur samma perspektiv, och inte bara som misslyckat. Men där tycks det fortfarande vara en lång väg att gå.

Jag medger också att det varit ensamt emellanåt. Men jag får överlåta också min ensamhet åt Gud. Och, för att vara krass;  det är, rent ekonomiskt kostsammare att leva i ensamhushåll – ensam om hyran, om tv-abonnemang och andra kostnader. Och matbutikernas käcka erbjudanden om ”ta två betala för en” inte alltid är anpassade efter ett litet hushåll. Och många kämpar med detta i dag, inte minst pensionärer.

Så visst finns det påtagliga nackdelar. Men också fördelar. Jag bestämmer själv hur jag vill disponera min tid, vilka intressen jag vill utveckla, vilka resor jag vill göra och när jag ska städa. Och lyckan att få drömma fritt och kanske kunna leva drömmen utan andra hänsyn än till mig själv.

Jag är övertygad om att det liv man har är värt att leva. Men då handlar det också om att öppna perspektiven. Att våga gå framåt. Det är meningslöst att stanna vid vägkanten och vänta på att någon som vill dela livet med mig ska dyka upp. Tänk om han eller hon väntar längre fram? Och då – inte nu – är det dags att ta tag i tvåsamhetens glädje och utmaningar.

För mig blev det inte så och när jag nu vandrat ensam på livsvägen så kan jag konstatera:

Det har hittills varit en fin tur. Visst finns det både uppförsbackar, motvind och stormar. Men också medvind och sol, skönhet och spännande äventyr. Och jag ser fram mot fortsättningen.

Ett liv i ensamhet kan vara frivilligt eller ofrivilligt. Men ett liv i Jesu efterföljd är aldrig misslyckat – och alltid frivilligt.

Kerstin Klason

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vargen kommer

Postat den 4 januari, 2025 av kerstin

Vargen kommer!

Nog fanns det en del att vara rädd för när man var barn. Mörkret förstås. Den där krampen som, enligt våra mammor, skulle infinna sig när man hoppade i sjön alldeles för tidigt efter intagande av medhavd matsäck, främmande hundar och nattfjärilar som smet in genom öppna fönster varma sommarkvällar och placerade sig som en mörk fläck på väggen för att, när den blev skrämd, utveckla sig till ett litet flygande spöke.

Men aldrig någonsin var jag rädd för vargen!

Jag hade lärt mig om våra stora svenska rovdjur i skolan. Och min bestämda uppfattning efter sådana lektioner var att jag aldrig skulle riskera att möta vare sig björn eller varg i mina trakter. De var, i min värld, för alltid förvisade till, och fångna i, den där stora, snövita fläcken längst upp på min Sverigekarta där de livnärde sig på renar.

Men skolan den låg i Lerdala, en liten by i Västergötland, numera ingående i Skövde kommun. Lerdala skola bestod av tre skolhus byggda på en rak linje genom byn; småskolan, årskurs 1–2, mellanskolan, årskurs 3–4 och folkskolan, årskurs 5–6. Och direkt angränsande till skolhusen fanns ett litet skogsområde. Så är det fortfarande vid den enda av de tre byggnaderna, folkskolan, som fortfarande finns kvar och fungerar som skola. Nåja, åtminstone den gamla fasaden finns kvar. Innanför den hittar man nu helt nya och moderna skollokaler.

I skogen tillbringade vi våra raster och schemalagde friluftsaktiviteter. Långt från asfalterade skolgårdar och skärmar skaffade vi oss nödvändig rörelsetid och vår kreativitet fick fullt utlopp i diverse, i stunden, påhittade lekar. Vem brydde sig om skolgården, vi hade en skolskog. En trygg lekplats med oändliga möjligheter.

Är det underligt då att jag reagerade både med fasa och lite skräckblandad fascination när jag först hörde nyheten om att varg hade observerats i Lerdalas skolskog.

Nu är jag ju inte ovetande om att vargarna under ett antal år har vandrat allt länge söderut och finns lite varstans. Jag vet också att varg har funnits i mina hemtrakter även historiskt, men när jag var barn var det ”för längesen”. Kanske stenåldern eller medeltiden? När jag ganska nyligen såg en uppgift om att senast en varg sköts där var för 150 år sedan, tog ju vargatiden ett ganska stort kliv in mot min samtid.

Men var det verkligen sant att Gråben själv nu, utan att skämmas traskade omkring i mitt gamla habitat. Var det inte bara en lösspringande hund som barnen sett och upprörda föräldrar som överreagerade.

Faktum är att mycket talar för att deras iakttagelse var riktig. Lerdalas gamla sockengränser drar sig nämligen in i ett gammalt naturskogsområde vid namn Klyftamon, (numera klassat som naturreservat) och där har självaste länsstyrelsen i Västra Götalands län identifierat och registrerat ett relativt stort vargrevir. Och barnen i skolskogen är ingalunda de enda som riskerar att få se varg i omgivningarna. Många har sett dem ströva omkring också på andra platser och i närliggande kommuner. Vargar gillar ju att vandra.

Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde om att det funnits eller fanns varg i Klyftamon. Och då har jag ändå mina rötter på fädernet planterade djupt ner i denna vilda och mörka skog. (Lyckligtvis är mina rötter på mammas sida på samma sätt djupt planterade i landsbygden, men då handlar det om den skånska myllan med sina öppna landskap, lysande rapsfält och ljusgenomsläppliga bokskogar. En bra kombination, tycker jag.)

Däremot hörde jag många andra historier från skogen, inte minst om rövare och trolltyg. Ibland berättade av skollärare Holmgren som sedan urminnes tider hade skött bildningen i både skola och by. Ibland var det återgivna skrönor från den bohemiske och originelle tavelmålaren Björnberg(!) som då för mig framstod som den siste överlevande av Klyftamons egen urbefolkning. Ibland hörde jag om björn, och vissa gårdsnamn och andra benämnda områden kunde nog antyda att sådana lufsat omkring bland de månghundraåriga tallarna. Det är möjligt att det finns ställen som på samma sätt fått sitt namn efter varg, men det var inget jag hörde talas om eller lade på minnet. Nej, vargen behövde jag verkligen inte vara rädd för.

Men nu finns vargen bevisligen etablerad i Klyftamon. Och i dagarna vimlar det av jägare som utövar licensjakt i områden. Men någon i vargflocken, eller kanske flera, har tagit sig friheten att inta min barndomsidyll och orsaka såväl vargfrossa, vaksamhet och ”Tillträde förbjudet” för barnen.  För mig tycks det fortfarande overkligt och ni måste förstå att det väcker känslor hos mig, även om jag numera är bosatt på 30–40 mils avstånd från Lerdala.

Det var bara det jag ville berätta, egentligen av ingen anledning alls utom nostalgi och lusten att berätta.

Och kanske finns det också i denna berättelse en slags lärdom att hämta:

Nästa gång du hör någon ropa ”vargen kommer”, låt då din tanke ändå snudda vid möjligheten att det faktiskt kan vara sant.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Gamla sjunga med de unga

Postat den 26 juli, 2024 av kerstin

För drygt tio år sedan publicerade jag en debattartikel i tidningen Dagen på temat gudstjänstmusik. Den kan läsas här

Diskusssionen om gudstjänstens musikinnehåll återuppstår med oregelbundna mellanrum både i kristen press, på sociala medier och förstås i församlingarna och har så gjort de senaste decennierna och det är bra att samtalet lever. Argumenten är mer av den kristna sångskatten och Segertoner och mindre av den ”ensidiga och enformiga” lovsången. (Jag ser sällan att det är någon ur ”lovsångsgenerationen” som initierar debatten.)

I tidningen Hemmets Vän publicerade nyligen min kollega, goda granne och vän, Sune Olofson, en artikel i ämnet. Läs här. Jag kan sympatisera mycket i det han skriver, men återigen blir jag lite provocerad av att det är så svårt att notera skillnaden mellan lovsång och övrig gudstjänstmusik.

Det var också detta som fick mig att ”fatta pennan” då, för drygt tio år sedan. Rubriken fångade väl vad min poäng var: ”Lovsången har ett eget uppdrag.”

Jag har under åren än mer landat där, och än mer kommit att uppskatta lovsången som den form av tillbedjan den är. Och jag är alltmer övertygad om att den behövs i en tid som vår.

Vi lever i en tid som präglas av andlighet i olika former. Det innebär, tror jag, att den andliga kampen skärps. När vi dagligen läser om våld och mord, där unga människor dödar på uppdrag, där barn mördar barn, där bedragare kallsinnigt lurar äldre människor och där kriminaliteten härskar på områden i vårt dagliga liv som vi aldrig trodde kunde ske, då trender växer sig starka och börjar kräva total underkastelse, då ser vi ren ondska. Då är det krig i andevärlden.

Den unga generationen i våra församlingar märker detta. De ser hur vilsenheten, psykisk ohälsa, våld, men också ytlighet och oreflekterad fascination över andlighet i mer eller mindre ockulta kläder, breder ut sig. De har förstått att vi står inför en kamp ”inte mot kött och blod”, och förstår att våra andliga vapen måste slipas. Lovsången är ett sådnat vapen.

För egen del kan jag sakna undervisning om lovång, hur den används och till vad. Jag kan ibland lida med lovsångsteamet som ofta tycks möta en vägg av oförståelse.

Min generation önskar sig den sång och musik vi växte upp med. Också jag är otroligt tacksam över all det den gav och bidrog med när jag var yngre. Både rent musikaliskt, men också med fantastisk gemenskap och fina upplevelser.

Jag ska villigt erkänna att jag ibland drömmer mig tillbaka en tid när vi, till mäktigt orgelbrus, alla stod upp och lovsjöng i psalmen ”Helig, helig, helig, Herre Gud Allsmäktig…” (Läs gärna den texten (Segertoner och Svenska psalmboken nr 3) och upptäck hur formuleringarna inte är olika de som hörs i den nutida lovsången.

Men då var då och nu är nu.

För en tid sedan deltog jag i en seniorsamling i min kyrka. En manlig solist förmedlade, med mjuk och känslig stämma, sången ”Frid, frid, underbar frid…” och jag kom på mig själv med att tänka på vilken fantastisk Gud vi har och ville lyfta händerna, men hejdade mig: Så uppför man sig inte (än) i seniorsamlingar.

Vi är inte främmande för lovsång. Vi har den med oss. Men vi kan inte förvänta oss att den ska låta likadant i alla tider.

Och visst kan vi önska att då och då få höra, och helst gärna få stämma in i den sångskatt vi bär med oss och ibland återvänder till. Eftersom lovsång inte är en sångstil, så borde det finnas utrymme och något för lovsångsledarna att ta ansvar för. Mycket var bra, annat var mindra bra precis som det nya. En sångs ålder definierar inte dess kvalitet.

I min ungdom användes ofta uttrycket ”unga sjunga med de gamla”, när vi ville modernisera lite. Kanske är det nu dags för det omvända: ”gamla sjunga med de unga”.

Själv vill jag nog, så gammal jag är, omfamna lovsången. Jag vill vara med och vill tro att jag får.

Jag tror det vore ett allvarligt misstag att inte låta nya generationer utöva sin tillbedjan på sitt sätt och därmed hindra lovsångens fömåga att låta oss alla möta den Helige och allsmäktige, i våra gudstjänster. Då skulle vi förlora deras brinnande hjärtan och kanske också oss själva.

Publicerat i Kyrka och församling | 2 kommentarer

Gudstjänst och mångfald

Postat den 22 januari, 2024 av kerstin

I förra veckan (19/1) publicerade Dagen en ledare av Frida Park, där hon uppmanade församlingar och kyrkor att se över sina gudstjänstformer för att attrahera unga.

Som så ofta landade ämnet i gudstjänstmusiken.

Det finns förstås – och tydligen alltid – mycket att säga om detta. Och det finns alltid anledning att påminna sig om, som ledarskribenten också betonar, att inte vara nedlåtande utan generösa mot varandra när det gäller musikpreferenser. Det gäller åt båda hållen.

Här ska jag dock lämna musiken därhän. Jag fastnade nämligen i stället på begreppet mångfald som lyfts i texten.Och då uppstod frågan hos mig: Måste generationsmångfald i gudstjänsten alltid, och bara, uttryckas med musiken vilken ju alltid tycks vara en konfliktfylld fixpunkt. Visst bör väl mångfalden också kunna speglas på annat sätt.

I min församling, till exempel, är personer över 65 sällsynta på plattformen. Där är det ungt och rynkfritt, vackert och livfullt för nästan hela slanten. (Huruvida det avspeglar sig i gudstjänstdeltagarnas ålderssammansättning låter jag vara osagt.)

Skulle man inte kunna uttryck mångfald genom att låta äldre få synas på andra sätt än i sittande i kyrkbänken, redo med swish-appen.

I församlingen jag känner finns en kör som, med sina ibland lite spruckna stämmor, också vill vara med och sjunga och lovsjunga i huvudgudstjänsten. (Det händer att jag drömmer lite vilt om ett team av äldre som ger sig hän i lovsång och tillbedjan på sina villkor). Men kören är oftast hänvisad till församlingens egen seniorverksamhet. Självklart har sådana samlingar också ett stort värde. Att möta folk i sin egen ålder och samtala utifrån samma referensramar om ett långt livs erfarenhet är fint. Precis som de unga har stort utbyte av sina egna samlingar.

Men ibland måste vi tillåtas att korsa gränserna.

Jag tror att vi behöver påminnas om att vi är, och vill vara en enda gränslös gudstjänstgemenskap. Då tror jag att det är viktigt med mångfaldstänk också i det som förekommer på plattformen.

Inte bara för att ”visa upp”, eller med ”en klapp på axeln” ge de grånade utrymme som ett undantag. Det handlar om att, med respekt och på allvar, tro att de äldre, liksom de unga, faktiskt har något att bidra med, något som rör och berör oss över åldersgränser.

Först då kan vi tala om mångfald. En mångfald som, kanske lite paradoxalt, också skapar delaktighet och enhet, inte bara i gudstjänsten som sådan, utan också i församlingens verksamhet i stort och – framför allt – i det stora uppdraget att göra Jesus känd. För det gäller väl alla generationer?

Jag vet inte varifrån uppfattningen att unga bara föredrar det ungdomliga, och äldre bara det som var förr, kommer ifrån. Jag tror inte det är sant. Det kommer mycket gott ur att lära känna varandra, lära av varandra och dela med oss av våra erfarenheter mellan generationerna.

För att det ska bli möjligt måste vi först få chansen att upptäcka varandra.

(Detta skrivet utifrån en stor församlings perspektiv. I mindre sammanhang är detta knappast ett problem – där vet man att alla behövs.)

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar