Det blir en annorlunda jul!
Det har vi förstått och det gäller de flesta av oss, också mig.
Trots att jag har levt i det som, något byråkratiskt, kallas ensamhushåll i hela mitt vuxna liv kommer denna jul bli den första jag firar ensam i mitt eget hem. Jag är välsignad med en vidare familjekrets och har åkt snålskjuts till julfiranden, välkomnats hos mina närmaste och fått vara en del av familjetraditionerna varje år.
I år blir det inte så. De närmaste finns, rent geografiskt, på för långt avstånd för ett coronasäkert firande och fysiskt möte. (Att inte fira coronasäkert borde inte vara ett alternativ för någon. Det borde stå klart för alla, inte minst med alla larmrapporter från vården.)
Så, visst – det blir en annorlunda jul.
De allra flesta kommer att – och har redan gjort så – tvingas släppa vissa traditioner, både de mer allmänna och de små familjära.
Det satsas på många håll på alternativ. Inte likvärdiga, men ändå ”i stället för”. Det mesta pekar mot en digital jul på alla upptänkliga sätt, både kontaktskapande och i påkostade, stora evenemang.
Många tankar går till sådana som mig inför julen, har jag förstått. Allt från ministrar och myndighetspersoner, till allvarstyngda nyhetsuppläsare talar med deltagande i rösten om de många som kommer att fira jul i ensamhet.
Därför vill jag gärna, på förekommen anledning, uppriktigt och högst personligt klargöra: Det är inte synd om mig. Ett annorlunda julfirande innebär ju, per definition, att det är ett undantag från det normala. Och jag har förmånen att få räkna med att nästa år har allt återgått till det vanliga, och jag tror mig veta att då står ett julbord tillsammans med familjen dukat för mig i en härlig gemenskap.
För många andra är julen dock långt ifrån annorlunda.
Många firar jul i ensamhet av eget val och för dem blir det mesta precis som vanligt.
Men med det sagt finns det också många som inte har något val. De kommer i år, precis som många jular tidigare, att sitta i ensamma rum och fira en, för dem, hopplöst vanlig jul.
Det är till dem mina tankar går. Till alla dem som mest av allt önskar sig en annorlunda jul.
Men, som sagt, mig är inte synd om! Och jag tänker inte tillbringa juldagarna med att sucka över det jag visserligen hade sett fram emot men inte kan få i år. Tvärtom, så ser jag en möjlighet i att kunna fokusera på julens kärnbudskap – ni vet det där som de små julkrubborna egentligen vill berätta om. Allt det där som så lätt hamnar i skuggan av alla våra väletablerade traditioner. Det som göms under granris och julgröt och bakom tomtar och klappar. Det som trängs bort av julens alla dofter och glittrande belysning över hela stan. Och där de stämningsfulla hyllningssångerna till världens frälsare i kyrkor och konserthus (eller på Spotify) ofta inte når längre än till nostalgikänslor som kompakt ställer sig i vägen för budskapet.
Det tycks mig som alla restriktioner faktiskt skapat utrymme för mer eftertanke. Som om en lucka öppnas mitt i allt det ”juliga”, och sikten blir fri mot det riktiga och viktiga med julen. Det är vad jag ser fram emot; en avskalad jul. Jag har inget emot traditioner och jag kommer att ta del i dem när det blir andra tider. Men kanske då med förnyad och fördjupad insikt om vad som hände den där, på riktigt, annorlunda och heliga natt ”som frälsning till oss gav”. En natt som aldrig förändras.
För att ta till ett redan klassiskt uttryck: Jag ställer inte in – jag ställer om.
Och jag tror det bli en god jul!