Klason.se

Jag har, framför allt på facebook, läst flera inlägg och trådar med kommentarer som följt på SVT:s dokumentär om församlingen i Knutby och huruvida pingströrelsens bibel- och församlingssyn har möjliggjort det som hände i Knutby.

Har tvekat länge att kommentera allt detta, då jag bara är en vanlig pingstvän som växt upp i denna rörelse och fortfarande, trots dess fel och brister, ändå har fått så mycket gott där att jag stannat kvar. Men jag har alltså ingen djupare insyn i vad som diskuteras på ledarskapsträffar eller predikantmöten. Inte heller är jag teolog och har därmed en alltför begränsad kunskap för att tvärsäkert yttra mig om olika tolkningsmodeller av Bibeln. Och därför lägger jag mig inte i just dessa samtal.

Trots detta vill jag ändå, som en ”gräsrot” och utifrån mina erfarenheter, tro att pingströrelsen som helhet knappast kan lastas för den fasansfulla utveckling som slutligen har avslöjats i fallet Knutby.

Jag tror att ledare med personlighetsdrag som närmast måste beskrivas som psykopatiska, kan utnyttja precis vilken miljö som helst för att manipulera och skaffa sig en följarskara. Att anpassa sig till det vedertagna och sedan förvrida det är väl själva metoden för sådant.

Jag är medveten om att det funnits en hel del exempel på ledare i pingst som pekat med hela handen, som avvisat alla frågor som felaktig kritik och hänvisat till en egen tolkning av Bibeln in absurdum. Jag är också medveten om att många människor har farit illa i denna miljö, och jag har många vänner och jämnåriga som lämnat rörelsen, skadade och vingklippta. Och det är illa nog.

Men jag kan inte låta bli att tänka att om en bibelsyn, så skadlig att den ledde till Knutby, genomsyrat hela pingströrelsen, vilket det samtal som förs ibland kan antyda, så borde vi kanske haft flera Knutby. Men det har vi ju inte, eller…? Jag har lyssnat på sektpodden och jag har sett den nu aktuella dokumentärens alla avsnitt. Och jag vill påstå att, förutom de yttre uttrycken med till exempel lovsång och det som kännetecknar en liten församling (som jag också kommer ifrån) är det inte mycket jag känner igen av det som framkommit om församlingens gemenskapsformer, och självklart inte så tossiga idéer som läran om Kristi brud i Knutby. Jag har heller, till exempel, aldrig sett att föräldrar fått avstå rätten att fostra sina egna barn.

Det som jag saknar i den här diskussionen om pingsts skuld är tilltron till vanliga medlemmars förmåga att tänka själva, och var och ens eget ansvar för de val man gör.

Men jag håller med om att det finns gott om material och utrymme för en djupgående genomlysning och eftertänksamhet när det kommer till vad som hände i Knutby, och dra lärdomar inför framtiden. Och det tror jag har pågått ända sedan 2004.

Själv tror jag inte att den bibelsyn som präglar pingströrelsen odlar maktmänniskor. Men kanske är det så att den speciella pingstmyllan lämpar sig väl för ”maktmänniskor” att utnyttja och plantera sina rötter i? Lösningen är då kanske inte att lämna trädgårdslandet, där ändå mycket gott kunnat gro och bära frukt, åt sitt öde och börja gräva ett nytt utanför det egna staketet. Snarare kanske det helt enkelt handlar om att gå ner på knä och rensa ogräs (med varsam hand) för att ge plats för den goda sådden.

Men för människorna i Knutbyförsamlingen, inte minst för barnen, blöder mitt hjärta. Och kanske hade vi sluppit denna katastrof som pågick i 20 år, om de ungdomar som lockades till Knutby i sin vanliga församlingsmiljö mötts av lite mer inkännande och öppenhet – och goda samtal – omkring sin andliga längtan och vilja att leva ett kristet liv ”på riktigt”, både i församlingen och i samhället. Det där som rektorn i skolan i Knutby beskrev så positivt i dokumentären.

Finns det anledning till självprövning också på det området?

Det funderar jag på.

Framför allt vill ja gärna tro att den rörelse och det andliga hem som är mitt fortsatt har mycket gott att bidra med både till den kristna floran och till enskilda människor.

Eller är jag, helt enkelt, alltför godtrogen?

Kerstin Klason

När tillvaron brister – om tro och hopp som bär.

Det fick bli titeln på den bok som jag hade glädjen att medverka till i samarbete med Iréne Antby.

Iréne är dotter till ett ett lantbrukarpar som brutalt och obegripligt berövades livet på sin gård utanför Alingsås för drygt åtta år sedan,

Jag fick förtroendet att teckna ned hennes berättelse från den tiden och de år som sedan följde, och resultatet av vårt samarbete gavs ut i bokform i höstas (Sjöbergs förlag).

Då, när vi kom överens om boktiteln, kunde jag inte ana att den skulle bli så relevant några månader senare, i den tid – och den kris – vi nu är mitt uppe i.

Då handlade det om en katastrof, orsakad av några ondskefulla människor, som drabbade en helt vanlig familj, och förstås, även vänner och den bygd där familjen hörde hemma.

Nu handlar det om en världsomspännande kris som berör oss alla, orsakad av ett hittills okänt virus som hotar inte bara vår hälsa, utan också våra sociala kontakter, våra sjukvårdssystem och hela den globala ekonomin.

Corona-viruset har snabbt blivit ”världskändis” och finns nu på allas läppar, men också i en del människors luftvägar varifrån det sprids. Forskare på institut över hela världen arbetar febrilt för att kartlägga viruset och dess egenskaper, allt i syfte att så fort det bara går hitta motmedel och vaccin. Andra arbetar med att utveckla testmetoder för att identifiera viruset hos de drabbade. Politiker och myndigheter enas i kampen.

Men lika snabbt sprider sig också oro och ovisshet. Inte minst genom informationskanaler som aldrig sover. Media följer sin egen dramaturgi och rubrikerna drabbar oss, vare sig vi vill det eller inte.

Men vad gör vi med denna vår oro? Den som infinner sig när allt det vi trodde och litade på, inte minst i västvärlden, visar sig falla ihop, nästan som ett korthus.

Det jag fiskar upp ur Irénes berättelse, när jag återvänder till den, är hennes grundfasta tillit till en Gud som hon känner – hon vet på vem hon tror. Och i den tilliten är hon trygg, utan att fly från sitt kaos, sina känslostormar, frågor och frustrationer.

Där får jag lära mig något, nämligen vikten av att umgås med Gud, både i lugna vatten och i stora stormar. Den som har lärt känna Gud finner sig själv i hans kupade händer som omsluter oss hela tiden – i tider av ro och i tider av oro. Det är stort att tillhöra något – eller någon – större än de människobyggda trygghetskonstruktionerna, hur viktiga och värdefulla de än är.

Men den oerhörda trösten och vetskapen är att Gud inte bara finns till för den som känner honom. Han har faktiskt inte något emot att vara att vara ”halmstrå” – det sista hoppet för den hopplöse. Och det är intressant att upptäcka de små korn av gudstro som glimmar till, både hos dem som uttrycker sig offentligt och i privata sammanhang.

Självklart är det roligt om du skulle vilja läsa vår bok. Men om du inte har gjort det, eller inte kommer att göra det, så vill jag ändå skicka med dig själva budskapet i boktiteln. När tillvaron brister eller förändras, när allt det vi satt vår tillit till i vårt samhälle visar sig skört och bräckligt, då finns det tro och hopp som bär. Vänd dig till den Gud som du lärt känna eller kände en gång, eller till den okända Gud som en gång predikades om på areopagen i Aten: ”Han är ju inte långt borta från någon enda av oss” (Apostlagärningarna 17:27).

Så här i coronatider skulle jag vilja bidra med lite positiva tankar när det kommer till hälsa och liv.

Under det senaste året har jag varit ute på en speciell resa, inte i fysiskt i geografin, men fysiskt i min egen kropp.

I februari förra året (2019) fick jag diagnosen Diabetes typ 2.

Förhöjda blodsockervärden registrerades av en slump, då jag lämnat prover och sökt läkare för en annan, lindrigare åkomma.

Även om det sitter långt inne att erkänna det, ens för mig själv, så var det väl inte så överraskande. Min livsstil med övervikt i många år, stillasittande arbete och en ganska god portion lathet, ett minimum av frivilligt motionerande och samlande av levnadsår, innehöll ju alla de indikationer som betydde risk för diabetes. (Avhållsamhet från tobak och alkohol under hela livet räknades dock mig till godo.)

Läkaren som jag mötte på vårdcentralen utstrålade ingen som helst charm eller ens ansats till medkännande. Och när provsvaren var klara fick jag svart på vitt i ett kort brev: ”Du har diabetes, typ 2.” Punkt.

Dock – när jag återkom till läkaren för ett uppföljande samtal så gav hon mig vidare besked: ”Det är inga alarmerande värden”, också detta utlåtande levererat på samma charmlösa och krassa vis, vilket i det läget gladde mig; ingen risk för falsk uppmuntran, alltså.

Och just det tog jag åt mig. Och efter ett mer trevligt och personligt möte med diabetessjuksköterskan enades vi tre – läkaren, sjuksköterskan och jag – om att det här skulle jag ta mig an utan medicinsk behandling, och i stället på satsa på ”moteld” genom kost och motion.

Vid starten av denna resa låg mina blodsockervärden på 10 (fasteblodsocker) och 48 (långtidsblodocker eller HbA1c). Efter ett par veckor hade de gått ner till 7 respektive 45.

Men resan började med något jag själv benämner som matpanik. Vad skulle jag nu äta? Jag googlade förtvivlat med sökorden ”mat och diabetes” och fick upp den ena sidan efter den andra med varierande och, sammantaget, mycket förvirrande goda råd om vad man skulle hålla sig till. Fanns det överhuvudtaget något jag kunde få näring ifrån? Tips på olika hälsodieter och dito produkter dök upp på skärmen med inte alltid välmenande profitörer som avsändare.

Att jag dessutom aldrig varit någon passionerad matlagare, och dessutom lever i ensamhushåll och mest äter för att jag måste, underlättade ju inte.

Men min fina diabetessköterska hjälpte till med råd och tips. Dessutom upplyste hon mig om att Diabetesförbundets hemsida ”diabetes.se” hade en hel massa bra recept för diabetiker.

Trots detta såg jag inte direkt fram emot en massa spännande köksäventyr med bönor, broccoli och blomkål i grytor och ugn.

Men jag stod fast i mitt beslut att fixa detta. Men för att det skulle bli verklighet så måste jag ju också börja röra på mig mer.

Hade ju också tidigare promenerat en del men nu började jag snäppa upp dem i längd och regelbundenhet. Jag satte ett eget mål att vara ute och gå minst 60 minuter om dagen. Om jag missade någon gång så tog jag igen det nästa dag.

Det första halvåret var jag mycket sträng mot mig själv när det gällde mathållningen. Det som gällde var frukt och grönt, bönor och linser, fullkorn och minska de snabba kolhydraterna i vitt mjöl, pasta, potatis och ris och givetvis socker till minsta möjliga. Dock unnade jag mig någon gång en kanelbulle till en fika på stan med vänner. Lite snäll måste man, under alla förhållanden, vara mot sig själv, annars tappar man snart motivationen.

Jag hade fått en blodsockermätare på vårdcentralen och med den mätte jag regelbundet mina värden. Och jag kunde konstatera att min nya livsstil gav resultat. (Helt utan gurkmeja och andra mirakelkurer, vill jag påpeka).

Och vikten då?

Ja, min sjuksköterska förklarade för mig att om jag höll mig till de råd hon gav så skulle jag gå ner ett halvt kilo i veckan. Jag var mycket skeptisk efter att tidigare misslyckats med viktnedgång, men hon stod på sig: ”Jag lovar!”

Och hon fick rätt, med råge. Efter lite drygt ett halvår visade vågen 20 kg mindre.

En sådan viktminskning innebär ”automatiskt” bättre blodsockervärden. Men jag kan ärligt säga att jag inte hade vikten i fokus den här gången. För mig gällde det att hålla emot diabetesen med de komplikationer det kan ge, och få leva ett hälsosamt liv.

Jag fick beröm av min sjuksköterska när jag träffade henne i början av hösten. Jag fortsatte att hålla koll på mina blodvärden, men jag började också lätta lite på min kostrestriktioner. Jag började experimentera med att äta ”förbjudet” och upptäckte att det faktiskt gick ganska bra att unna mig lite ”guldkant” emellanåt.

Ett lite annorlunda problem uppstod när hösten kom. Under våren och sommaren, med snabb viktnedgång hade jag efter hand fått utöka min garderob med kläder i mindre storlek. Men när höst- och vintergarderoben öppnades så var allt som där fanns för stort. Det blev till att handla nytt av allt – från vinterjacka till underkläder.

Insåg plötsligt att detta började bli ganska dyrt. Och jag bestämde mig för att hålla vikten på det lite udda sättet, att inte gå ner. Att köpa ny garderob varannan månad klarade inte min ekonomi.

Det händer att folk som noterar att jag gått ner i vikt frågar hur jag har burit mig åt. Jag har lite svårt att svara på det eftersom jag inte tänkt så mycket på metoder eller deltagit i viktväktarprogram av olika slag. Jag har hela tiden betraktat det som en bonuseffekt.

En god konsthållning, som är nyttig för alla, och motionerande som du trivs med, är vad jag har att säga.

Nu, ett år senare, har jag varit på årlig läkarkontroll. Mina blodsockerprover, både faste- och långtidssocker ligger under gränsvärdena, också de som gäller för ”prediabetes”, det vill säga värden som indikerar risk att utveckla diabetes. Och läkaren bekräftade, på min fråga, att om jag kommit på ett första besök nu så skulle jag inte ha fått någon diabetesdiagnos.

Men så enkelt blir man inte av med diagnosen i primärvården. Så jag får nog leva med att den för alltid är instämplad i min journal.

I dag lever jag ungefär som vanligt. Jag fortsätter att tänka på att äta en relativt nyttig kost på det sätt som alla bör göra.

Motionen består fortfarande av promenader. Jag har glädjen av att ha tillgång till fina promenadvägar och vacker natur vid vatten där jag bor, och jag njuter av dem. Nu blir det 10 000 steg och 7-8 km, om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan. Och kortare promenader däremellan. Då och då plockar jag fram min blodsockermätare och kollar att allt är som det ska. Som ytterligare bonus har även blodtrycket blivit bättre.

Kanske borde jag gå ner ännu mer i vikt, åtminstone om man ska sträva efter den ”standardkropp” med platt mage och midjemått som alla kvinnor, oavsett om de är 25 eller 70 år förväntas ha.

Men just nu trivs jag med mig själv som det är.

Den som orkat läsa så här långt kanske undrar varför jag delar detta. Faktiskt inte för att få hejarop och glada tillrop (fast det får ni gärna ge mig, ändå).

Det jag vill förmedla är att det faktiskt aldrig är försent att ge sig själv en bättre hälsa och grundkondition (även om jag ännu inte känner mig redo för maratonlopp).

Men jag vill också betona att man inte behöver vänta så länge som jag gjorde. Pröva gärna innan det gått för långt så får du leve ett gott liv i flera år.

Jag konstaterar också att jag i dag förmodligen är i bättre fysiskt skick än jag var för 20 år sedan.

Därför kan inte låta bli att le lite ironiskt när jag konstaterar att jag som snart 70-åring, på grund av en magisk åldersgräns blir inföst i en riskgrupp för Covid -19. Visst finns det anledning att vara försiktig på alla sätt i dessa tider, men jag tror att för mig hade risken varit betydligt högre när jag just fyllt 50. Men att kategoriseras efter ålder är ju något vi är vana vid inom samhällets alla områden.

Min resa är förstås inte över. Den fortsätter ju, men nu utan matpanik och hårda restriktioner.

Jag lever livet, helt enkelt.

Du intresserar mig.
Du fascinerar mig.
Du berör mig.
Du irriterar mig.
Du omfamnar mig.
Du stänger mig ute.
Vem är du?

Du har din historia, som inte finner sin like. Dina stenar är vittnen. Du skriver ännu på din stora berättelse.
Inom dina murar ryms konflikterna – de stora, de religiösa, de politiska. Inom dina murar skaver de mot varandra, sårar och konfronterar, men väntar ständigt på fred.
I dina trånga gränder pulserar livet så som det gjort i årtusenden. Människor köper och säljer. Dofterna stannar i luften. Ljuden sjunger stadens egen, ändlösa sång.
Du gråter vid Västra muren. Jag gråter i Getsemane.
Du är svår att undgå. Du tränger dig in, bokstavligen genom huden i de många mötena i gränden, men också med intryck som ger avtryck i sinne och hjärta.
Du är lätt att älska, du är lätt att avsky, men du är svår att ignorera.
Du överväldigar mig, innesluter mig i din atmosfär och i allt dina stenar berättar. Du utestänger mig genom ditt skamlösa sätt att låta kristna av alla fasoner ockupera dina ”heliga rum”, och med sina gyllene kupoler och självhävdande kyrkobyggnader förminska det stora.
Och ändå möter jag honom där. Mitt i de trånga gränderna med sina långa, låga trappsteg, mitt i bullret och myllret kan jag höra honom viska: Följ mig.
Och jag vet att det inte handlar om att leta fotspår i stenar och mark där han kanske har vandrat, inte om att följa snitslade banor från kyrka till kyrka. Inte om att bära hem ”heliga” souvenirer eller ens pilgrimsvandra.
När jag lämnar dig vet jag: Min Gud bor inte i hus gjorda av människohänder.
Dina murar – Jerusalem – kunde inte stänga honom inne.
Från dig utgick evangeliet ”…ända till jordens yttersta gräns”.
För just detta får du – Jerusalem – min tacksamhet.