När tillvaron brister – om tro och hopp som bär.
Det fick bli titeln på den bok som jag hade glädjen att medverka till i samarbete med Iréne Antby.
Iréne är dotter till ett ett lantbrukarpar som brutalt och obegripligt berövades livet på sin gård utanför Alingsås för drygt åtta år sedan,
Jag fick förtroendet att teckna ned hennes berättelse från den tiden och de år som sedan följde, och resultatet av vårt samarbete gavs ut i bokform i höstas (Sjöbergs förlag).
Då, när vi kom överens om boktiteln, kunde jag inte ana att den skulle bli så relevant några månader senare, i den tid – och den kris – vi nu är mitt uppe i.
Då handlade det om en katastrof, orsakad av några ondskefulla människor, som drabbade en helt vanlig familj, och förstås, även vänner och den bygd där familjen hörde hemma.
Nu handlar det om en världsomspännande kris som berör oss alla, orsakad av ett hittills okänt virus som hotar inte bara vår hälsa, utan också våra sociala kontakter, våra sjukvårdssystem och hela den globala ekonomin.
Corona-viruset har snabbt blivit ”världskändis” och finns nu på allas läppar, men också i en del människors luftvägar varifrån det sprids. Forskare på institut över hela världen arbetar febrilt för att kartlägga viruset och dess egenskaper, allt i syfte att så fort det bara går hitta motmedel och vaccin. Andra arbetar med att utveckla testmetoder för att identifiera viruset hos de drabbade. Politiker och myndigheter enas i kampen.
Men lika snabbt sprider sig också oro och ovisshet. Inte minst genom informationskanaler som aldrig sover. Media följer sin egen dramaturgi och rubrikerna drabbar oss, vare sig vi vill det eller inte.
Men vad gör vi med denna vår oro? Den som infinner sig när allt det vi trodde och litade på, inte minst i västvärlden, visar sig falla ihop, nästan som ett korthus.
Det jag fiskar upp ur Irénes berättelse, när jag återvänder till den, är hennes grundfasta tillit till en Gud som hon känner – hon vet på vem hon tror. Och i den tilliten är hon trygg, utan att fly från sitt kaos, sina känslostormar, frågor och frustrationer.
Där får jag lära mig något, nämligen vikten av att umgås med Gud, både i lugna vatten och i stora stormar. Den som har lärt känna Gud finner sig själv i hans kupade händer som omsluter oss hela tiden – i tider av ro och i tider av oro. Det är stort att tillhöra något – eller någon – större än de människobyggda trygghetskonstruktionerna, hur viktiga och värdefulla de än är.
Men den oerhörda trösten och vetskapen är att Gud inte bara finns till för den som känner honom. Han har faktiskt inte något emot att vara att vara ”halmstrå” – det sista hoppet för den hopplöse. Och det är intressant att upptäcka de små korn av gudstro som glimmar till, både hos dem som uttrycker sig offentligt och i privata sammanhang.
Självklart är det roligt om du skulle vilja läsa vår bok. Men om du inte har gjort det, eller inte kommer att göra det, så vill jag ändå skicka med dig själva budskapet i boktiteln. När tillvaron brister eller förändras, när allt det vi satt vår tillit till i vårt samhälle visar sig skört och bräckligt, då finns det tro och hopp som bär. Vänd dig till den Gud som du lärt känna eller kände en gång, eller till den okända Gud som en gång predikades om på areopagen i Aten: ”Han är ju inte långt borta från någon enda av oss” (Apostlagärningarna 17:27).