Annandagsbandy

Det är trångt. Har man lyckats skaffa sig ett fotutrymme så gäller det att stå stadigt kvar tills allt är över. Brandmyndigheterna har gett dispens och publikrekordet är ett faktum. Drygt 5 000 personer är där och på ståplatsläktaren står folk packade så tätt att inte ens en bandyportfölj kan klämmas in. På andra sidan det blanka vita golvet befinner sig sittplatspubliken som lagt en extra slant på biljetten och ännu längre upp blänker glaset i sponsorernas lyxiga loger.

Det är dags för klassisk Annandagsbandy i Sparbaken Lidköpings Arena. Derby förstås, som seden bjuder. Grannstaden Vänersborg är på besök med sitt IFK och majoriteten av publiken laddar för stor glädje. Hemmalaget Villa huserar ju i serietabellens övre regioner, motståndarna däremot har hittills harvat omkring bland kvalstrecken. Utgången verkar vara given.

Villaklacken som tagit plats i min omedelbara närhet ”sjunger” upp sig. Motståndarna har också en klack på plats om än något mer lågmäld. Lite udda känns det att i denna omgivning faktiskt hålla en tumme eller två på bortalaget. Familjeanknytning är min ursäkt. Så där står jag tillsammans med delar av min närmaste familj och önskar – om inte seger, så i alla fall ett bra motstånd.

Bandy är en sport som går fort och jag begriper nästan ingenting. Men det gör ju ingenting för hemmaentusiasterna omkring mig är alla experter. Och jag inser att när majoriteten ropar ut ett samfällt ”Neej!” så betyder det något bra för ”mitt lag” och jag applåderar lite diskret. När trumhinnorna mina nästan spricker så förstår jag att hemmalaget gjort något fantastiskt.

Till allas förvåning händer det obegripliga. Det dissade motståndarlaget tar ledningen med 0-1. En stund senare står det 0-2 på anslagstavlan. En ”bandyexpert” framför mig får anledning att dela med sig av sitt kunnande och ropar ut mot planen: ”Håll koll på bollen!”

Låter som en bra idé i en bollsport, tänker jag men undrar samtidigt om elitspelarna på isen verkligen inte fick lära sig det redan i pojklaget!

– Bryt nu då, kommer det från en spröd kvinnostämma bakom mig när bortalaget gör en snabb uppåkning mot målområdet. Och när det går lite för långt riktar hon sig mot domaren, fortfarande med knappt hörbar men uppfordrande stämma: Upp med kortet!

Föga förvånande, går detta domarens öron förbi och spelet fortsätter som om ingenting har hänt. Och det hade det ju inte heller!

Den mer högröstade ”experten” ser sig föranlåten att komma med en upplysning till sitt lag, tar luft och ropar: ”Ni ligger under”.

Den mer organiserade hemmaklacken har dock flyttat fokus till bortalaget. ”Hata Vänersborg” skanderar de rytmiskt.  Det låter lite otrevligt, tycker jag, och undrar för mig själv om inte ”Älska Villa” vore mer upplyftande för en hemmamatch i kris. Men vem är väl jag att komma med synpunkter?

Efter en stund sjunker stämningen raskt och jag får veta att hemmalaget är riktiga sopor.

Jag, som håller på andra laget, anar däremot morgonluft och det känns spännande. Men när det blir dags för ”familjeskälet” att slå en straff blir det nästan för mycket. Jag gömmer mig bakom straffläggarens syster och vågar inte titta, men när ”fram en suck sig smyger” runt omkring mig, förstår jag att det gick vägen. Rakt upp i burtaket, efter vad jag förstår.

Systern applåderar lyckligt – och inte särskilt diskret – straffen och får en liten tillsägelse av sin ståplatsgranne: ”Du applåderar fel lag”, säger han. ”Men det var ju min bror som satte straffen”, svarar hon och får ett ”OK, då”, till svar.

Mot slutet av matchen blir det smärtsamt nervöst. Ställningen är 3-4 och det ledande laget har två spelare på utvisningsbänken, dit de tog sig ackompanjerade av den frejdiga gamla dängan: ”Tre dar i buren…”

Det håller! Mitt lag, på förhand grovt nederlagstippat, vinner till allas förvåning.

Det muttras och gnälls bland hemmapubliken när de, på grund av trängseln i sakta mak lämnar ”katastrofområdet”. Besvikelsen är stor och hemmaspelarna är de stora svikarna. Ja, och så domarna förstås, som hade mage att döma bort ett mål i slutskedet.

Själv tar jag mig ner till sargkanten, möter en strålande straffläggare och gratulerar. För oss leker livet.

Min Annandagsbandydebut är begången och fick ett lyckligt slut. Men alla matcher räknas och nästa matchdag är förstås en helt annan dag.