I dag är det Trettondag jul.
Den dagen har en alldeles speciell laddning för mig, uppvuxen som jag är i pingströrelsen. Trettondagen var den givna årsmötesdagen, så också i den lilla församlingen där jag hörde hemma. Årsmötet var lika med fest när jag var barn. Framförallt såg man fram emot den där kaffepausen som brukade infalla mellan själva högtidsmötet och det som sedan följde – förhandlingar med årsberättelse, diverse val och annat som man nog kan kalla föreningsformalia. Ett jättestort kakkalas där församlingens kvinnliga medlemmar bidrog med hembakat, kaffekoppar som balanserades i bänkraderna och vi, med lite spring i benen, fick chansen att göra av med lite överskottsenergi.
När jag blev lite äldre lärde jag mig uppskatta också årsmötets alldeles speciella gemenskapskänsla i övriga delar. Aldrig var tillhörigheten så tydlig som på årsmötet. Årsberättelsen ton av vad vi åstadkommit under året som gått och valen till olika uppdrag talade sitt tydliga språk om att detta gjorde vi tillsammans, det var vår gemensamma angelägenhet, glädje och ansvar.
Lite förändrad karaktär blev det förstås när jag så småningom flyttade till huvudstaden. Från en mycket liten ort och en mycket liten pingstförsamling, till Sveriges största stad med Sveriges största pingstförsamling.
Men årsmöte fanns det också där, och dagen var densamma – trettondagen. Och även om allt var större och en stor del av folket såväl på ”gubbhyllan” som i bänkarna runt omkring var obekanta för mig, så kunde jag känna igen känslan av gemenskap och tillhörighet.
I dag har min församling ”rationaliserat” bort årsmötet, åtminstone i denna specifika form. Kanske finns det goda argument för det, men jag måste bekänna: Jag känner en viss saknad.
Förmodligen finns det en hel del av mina eventuella läsare här som nu avfärdar mig som en svårt nostalgisk traditionskramare.
Kanske är det så. Men jag vill ändå väcka tanken om att församlingstillhörigheten faktiskt kan behöva en tydlig fixpunkt, en påtaglig, fysisk markering som årsmötet med alla sina delar kan utgöra. Jag hoppas att församlingar som fortfarande bjuder in till århögtid förstår att vårda den som en manifestation i fest och glädje för gemenskap och delaktighet.
”…vi räcker varandra handen och önskar varandra frid…” (Segertoner 301:3).
Visst är det vackert!
Tack för trevlig text. Har även jag vuxit upp i en pingstförsamling. Fast en i huvudstaden som inte var den största! Jag tillhör numera bara Svenska Kyrkan och besöker mycket sällan några frikyrkor. Så, jag har en fråga. Varför har man inte årsmöten längre i vissa församlingar, som du skriver? Hur väljer man då förtroendevalda ur församlingens krets? Ha en fin PINGSTdag! // RaMona
Hej RaMona! Tack för din kommentar.
Jo, det är klart att församlingarna har årsmöten. Men det sker, åtminstone i min församling, på en helt vanlig veckokväll. Årsberättlesen presenteras med några små glimtar från verksamheten och trycks i sin helhet på papper som man kan få, eller läggs på hemsidan. I administrationsmötet, som i vårt all är skilt från årsmötet, utser man förtroendevalda, redovisar ekonomiska resultat, presenterar revisionsberättelse och beslutar om ansvarsfrihet bland annat.
Ibland får jag en känsla av att man utgår ifrån att församlingsmedlemmarna tycker att allt detta är tråkigt och därför gör man inget större väsen av det. Det man tappar då är, enligt min mening, känslan av samhörighet, fest och glädje i gemenskap och framtidstro. Men allt har kanske sin tid…