Rubriken på det här inlägget är ett citat ur en söndagsskolsång som jag kom att tänka på när jag läste en artikel häromdagen. Den fanns i tidningen Dagen och handlade om vad som distraherar unga människor bort från bibelläsningen. (Dagens egen version av ”pärleport” hindrar mig dock att länka.) Samtidigt vill jag rekommendera Björne Erixons artikel i dagens Dagen.
Den förstnämnda artikeln var ett försök att referera från ett seminarium i ämnet på Teologiska högskolan i Stockholm. Om seminariet har jag inget att säga då jag inte deltog, och referatet i tidningen gav inte särskilt mycket vägledning.
Men det som fångade mitt intresse var den alltför förenklade, och möjligen förstorade, fokuseringen på den unga generationens distraktioner.
Som vanligt fick den digitala världen och sociala medier sig en släng som ”bovar” och uppslukare av yngre människors engagemang.
Må så vara! Men jag tror inte ett ögonblick att detta är problemet när det gäller bibelläsning. Om intresset för Bibeln fanns så skulle ju de digitala möjligheterna och de sociala nätverken användas för att, i ännu högre grad, hitta sökvägarna in i Bibelns texter och inspirera andra att göra detsamma.
I slutet av artikeln lyftes en annan möjlig förklaring fram, nämligen att symboler och symbolhandlingar ersatt bibelläsningen för de unga.
Symboler i andaktsutövandet ska definitivt inte föraktas. De är hjälpmedel för alla sinnen att ”ta in” det heliga och oförklarliga, och det är något som vi alla behöver både öva oss i och uppleva.
Men jag tror vi går miste om väldigt mycket om vi låter det ena utesluta det andra. Bibelläsningen är förvisso näring för det personliga andaktslivet, men också mycket mer än så: det är kunskap om Gud och hans ord som ger sammanhang och mening inte bara åt sina egna utsagor utan faktiskt åt hela vårt liv och vår tillvaro.
Jag tänker att det minskade intresset för bibelläsning i hög grad handlar om tidigare generationer och en försummad ”överlämning” av bibelläsandet som värde.
I den artikel jag nämnde talades det om ”läseri” och ”läsare”.
För att hitta ”läsarna” så får en trettioåring i dag nog leta bakåt i generationerna. I bästa fall finner han dem i mor- och farföräldragenerationen, men förmodligen måste han gräva djupare än så.
De riktigt unga – tonåringarna – ja, de har nog tappat kontakten helt och har inga som helst referenser till ”läsarna” och deras vanor. Kanske kan vi hoppas på att upptäckaranda kan väcka intresset för Bibeln i den gruppen, och att konfirmationsundervisning i olika former kan trigga detsamma.
Själv är jag (60+) uppväxt i frikyrkan med länkar bakåt i flera generationer. Och ändå har jag, efter att nu ha förmånen att arbeta som redaktör för bibelläsningsguiden Bibeln idag, upptäckt hur mycket jag har missat tidigare i Bibelns värld. (Det handlar inte om teologisk spetskunskap utan om en vanlig lekmans upptäckter.) Under min ”resa” har de regelbundna bibelstudierna nästan försvunnit ur församlingens veckokalender och predikningarna har ofta (dock långt ifrån alltid) alltmer karaktären av livskunskap i allmänhet.
I en tid som vår, när allt nagelfars och ifrågasätts, kan vi inte negligera kunskap och kännedom om hela Bibeln. Det handlar om att veta vad man tror på, och det räcker inte alltid att citera en, ur sitt sammanhang, lösryckt minnesvers.
Den unga generationen måste självklart ta ansvar för hur de använder Bibeln och sin tid. Men generationerna närmast före måste nog ta sig en funderar på vad som egentligen hände med ”läseriet”! Kanske finns det utrymme för lite självinsikt? Vad distraherade oss?
De goda nyheterna är att skatten finns kvar där vi lämnade den! Nu gäller det att hitta vägen dit!