Jag gick mig ner på stan i dag. Inte för att jag måste, men för att jag tycker om när staden glittrar. Och det gör den ju nu. Har nästan gjort den lilla stadsturen till en egen, efterlängtad jultradition att genomföra så här, några dagar före jul.
För sanningen är den att jag är lite svag för både julglitter och traditioner.
Och just därför hör jag till dem som välkomnar att skolbarnen får gå till kyrkan under advent och julavslutningar. Det är ju en tradition…
Samtidigt är det något som skaver inom mig så fort de där diskussionerna kommer upp. Och det beror inte bara på att jag personligen – uppriktigt – inte har några klara minnen av traditionella kyrkobesök när höstterminen var slut. Men jag växte ju upp under de rationella och mycket oandliga 50- och 60-talen när människans tro på sig själv, och därmed förmågan att på egen hand utföra mirakler, var gränslös.
Men jag är öppen för att andra har annorlunda minnen och erfarenheter och om det nu är en tradition så har jag inget emot att den faktiskt får fortsätta, med både präst och Stilla natt inkluderad. Att konstatera att en folkopinion, som det ser ut, har lyckats besegrat Skolverkets rädsla för att reta upp en och annan fundamentalist från de politiskt korrektas läger är ju också intressant.
Men ändå… Jag tror min oro handlar om traditionens roll i allt detta. Jag hajade till när en kvinna i det förunderliga programmet Ring P1 (sänds varje vardagsförmiddag i P1 och tillåter vem som helst att debattera vad som helst) uttalade sig. Hon var rejält upprörd över den nya regeringspropån om skolavslutningar. Inte i första hand för att elever skulle gå till kyrkan, utan främst över det faktum att prästen skulle få vara med och möjligen ges tillfälle att berätta varför vi firar jul.
– Det ska man väl inte ha en präst till. Det ska ju en historiker göra, utbrast hon.
Med sina ord satte hon fingret på det där skavet inom mig. Det handlar om att julens budskap och ärende för många degraderats till enbart tradition och historia. Om julevangeliet inte får beröra människors tillvaro i dag, då hjälper det föga att de flesta svenskar, enligt en undersökning, vet varför vi firar jul. Ibland blir jag lite rädd för att vi alla medverkar till att bädda ner Jesusbarnet alltför djupt i den där mysiga krubban som vi sedan dekorerar med billigt glitter som inte har mycket med ”stjärnan från Betlehem” att göra.
Under min vandring i Kungsträdgården flödar Elvis röst ut ur högtalarna vid skridskobanan: ”Silent night, holy night…” Men jag undrar hur många, både här och på andra håll , uppfattar egentligen julsångernas budskap mitt i glitter och glögg.
När vi som ändå bekänner vår tro på julens evangelium åker snålskjuts på traditionerna för att ge julens budskap legitimitet så tror jag risken finns att vi förminskar – och trivialiserar – den stora berättelsen.
Betyder det att vi ska skippa traditionerna? Nej, det tror jag inte. Men i stället för att låta traditionerna bära berättelsen så kanske vi borde fundera över vad som skulle kunna hända om vi lät berättelsen bära traditionerna.