Vargen kommer!
Nog fanns det en del att vara rädd för när man var barn. Mörkret förstås. Den där krampen som, enligt våra mammor, skulle infinna sig när man hoppade i sjön alldeles för tidigt efter intagande av medhavd matsäck, främmande hundar och nattfjärilar som smet in genom öppna fönster varma sommarkvällar och placerade sig som en mörk fläck på väggen för att, när den blev skrämd, utveckla sig till ett litet flygande spöke.
Men aldrig någonsin var jag rädd för vargen!
Jag hade lärt mig om våra stora svenska rovdjur i skolan. Och min bestämda uppfattning efter sådana lektioner var att jag aldrig skulle riskera att möta vare sig björn eller varg i mina trakter. De var, i min värld, för alltid förvisade till, och fångna i, den där stora, snövita fläcken längst upp på min Sverigekarta där de livnärde sig på renar.
Men skolan den låg i Lerdala, en liten by i Västergötland, numera ingående i Skövde kommun. Lerdala skola bestod av tre skolhus byggda på en rak linje genom byn; småskolan, årskurs 1–2, mellanskolan, årskurs 3–4 och folkskolan, årskurs 5–6. Och direkt angränsande till skolhusen fanns ett litet skogsområde. Så är det fortfarande vid den enda av de tre byggnaderna, folkskolan, som fortfarande finns kvar och fungerar som skola. Nåja, åtminstone den gamla fasaden finns kvar. Innanför den hittar man nu helt nya och moderna skollokaler.
I skogen tillbringade vi våra raster och schemalagde friluftsaktiviteter. Långt från asfalterade skolgårdar och skärmar skaffade vi oss nödvändig rörelsetid och vår kreativitet fick fullt utlopp i diverse, i stunden, påhittade lekar. Vem brydde sig om skolgården, vi hade en skolskog. En trygg lekplats med oändliga möjligheter.
Är det underligt då att jag reagerade både med fasa och lite skräckblandad fascination när jag först hörde nyheten om att varg hade observerats i Lerdalas skolskog.
Nu är jag ju inte ovetande om att vargarna under ett antal år har vandrat allt länge söderut och finns lite varstans. Jag vet också att varg har funnits i mina hemtrakter även historiskt, men när jag var barn var det ”för längesen”. Kanske stenåldern eller medeltiden? När jag ganska nyligen såg en uppgift om att senast en varg sköts där var för 150 år sedan, tog ju vargatiden ett ganska stort kliv in mot min samtid.
Men var det verkligen sant att Gråben själv nu, utan att skämmas traskade omkring i mitt gamla habitat. Var det inte bara en lösspringande hund som barnen sett och upprörda föräldrar som överreagerade.
Faktum är att mycket talar för att deras iakttagelse var riktig. Lerdalas gamla sockengränser drar sig nämligen in i ett gammalt naturskogsområde vid namn Klyftamon, (numera klassat som naturreservat) och där har självaste länsstyrelsen i Västra Götalands län identifierat och registrerat ett relativt stort vargrevir. Och barnen i skolskogen är ingalunda de enda som riskerar att få se varg i omgivningarna. Många har sett dem ströva omkring också på andra platser och i närliggande kommuner. Vargar gillar ju att vandra.
Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde om att det funnits eller fanns varg i Klyftamon. Och då har jag ändå mina rötter på fädernet planterade djupt ner i denna vilda och mörka skog. (Lyckligtvis är mina rötter på mammas sida på samma sätt djupt planterade i landsbygden, men då handlar det om den skånska myllan med sina öppna landskap, lysande rapsfält och ljusgenomsläppliga bokskogar. En bra kombination, tycker jag.)
Däremot hörde jag många andra historier från skogen, inte minst om rövare och trolltyg. Ibland berättade av skollärare Holmgren som sedan urminnes tider hade skött bildningen i både skola och by. Ibland var det återgivna skrönor från den bohemiske och originelle tavelmålaren Björnberg(!) som då för mig framstod som den siste överlevande av Klyftamons egen urbefolkning. Ibland hörde jag om björn, och vissa gårdsnamn och andra benämnda områden kunde nog antyda att sådana lufsat omkring bland de månghundraåriga tallarna. Det är möjligt att det finns ställen som på samma sätt fått sitt namn efter varg, men det var inget jag hörde talas om eller lade på minnet. Nej, vargen behövde jag verkligen inte vara rädd för.
Men nu finns vargen bevisligen etablerad i Klyftamon. Och i dagarna vimlar det av jägare som utövar licensjakt i områden. Men någon i vargflocken, eller kanske flera, har tagit sig friheten att inta min barndomsidyll och orsaka såväl vargfrossa, vaksamhet och ”Tillträde förbjudet” för barnen. För mig tycks det fortfarande overkligt och ni måste förstå att det väcker känslor hos mig, även om jag numera är bosatt på 30–40 mils avstånd från Lerdala.
Det var bara det jag ville berätta, egentligen av ingen anledning alls utom nostalgi och lusten att berätta.
Och kanske finns det också i denna berättelse en slags lärdom att hämta:
Nästa gång du hör någon ropa ”vargen kommer”, låt då din tanke ändå snudda vid möjligheten att det faktiskt kan vara sant.