Denna dag, söndagen den 22 maj, var en kastanjesöndag. De inträffar en, eller möjligen två gånger per år och jag firar dem gärna med någon förmiddagstimme i min kyrka, Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Alldeles utanför den, vid ingångarna, står nämligen en stor och ståtlig kastanj (numera dock aningen ”förorenad” av en torghandel som placerat sig i dess skugga) och kastanjesöndag innebär att den blommar.
Jag vet att det finns flera fina kastanjer runt om i staden men den här tilltalar mig lite extra. För när jag kommer till kyrkan i kastanjens blomningstid så väcks en slags förväntan inom mig. De ståtliga blomsterljusen blir till en symbol för framtidstro, hopp om ljus och värme, förnyelse och pånyttfödelse.
Och just idag kopplades alltihop samman av budskapet inne i kyrkan där andlig förnyelse var ämnet. Sången ”O, store Gud”, är ju aldrig fel, men sällan heller så rätt som denna kastanjesöndag, där den dessutom fick extra lyftkraft genom brasilianska tongångar.
”Kyrkan borde, lite mer officiellt, bjuda in till kastanjesöndag, då vi manifesterar förnyelsens och pånyttfödelsens under”, tänker jag när jag lämnar kyrkan.
Men tills det inträffar kommer jag, precis som idag, att fira mina kastanjesöndagar på mitt eget, helt privata vis.