Gaddafi, Långared, Ljungby och Bildt

Gaddafi, eller Khadaffi (beroende på vilken kvällstidning man läser) är död. Själv känner jag alltid lite motstånd inför jubel vid en annan människas död, men visst kan jag och alla andra som föredrar demokrati framför diktatur och mänskliga rättigheter framför förtryck, ändå dra en suck av lättnad. Åtminstone tills vidare.

Men jag konstaterar, med viss tillfredsställelse, också några andra, goda bieffekter av denna världsnyhet.

För när Libyen dominerar den stora scenen i det lilla nyhetslandet Sverige, så blir det, per automatik, mindre plats för annat. Till exempel för Långared och Ljungby.

Visst har det förfärliga dubbelmordet och lika förfärliga barnamordet fortfarande en rättmätig plats i nyhetsrapporteringen.

Men det begränsade utrymmet begränsar även behovet av vilda spekulationer, av ”konstgjord” dramatik, närgångna bilder och mer eller mindre motiverade och välgrundade kommentarer av ”traktens folk”.

Det innebär, kanhända, en välbehövlig andhämtningspaus för dem som är närmast berörda. Kanske får de en chans att möta varandra utan störande kameralinser som dokumenterar varje tår, kanske slipper de, för någon dag eller två, möta sin egen smärta formulerad i skrikande rubriker. Kanske vågar de, utan att riskera att hamna på löpsedlar, ge uttryck för sin sorg och saknad, att dela den med varandra och ge varandra lite medmänsklig värme och omsorg.

Det vill jag unna jag dem.

Att sedan också Carl Bildt får mindre utrymme i spalterna i dessa dagar – tja, det är ju en helt annan sak.

Det här inlägget postades i Stora världen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *