Hellner och jag

Vi har en del gemensamt, skidåkaren Hellner och jag. Vi har båda växt upp i Lerdala, gått i samma skola där och förmodligen cyklat på samma lantliga vägar utmed gärden och kohagar.

Och, vad som är ändå viktigare, förmodligen kasat runt i de där skidspåren som vintertid drogs upp på och omkring Kulhults golfbana. Visserligen med ett flertal decennier emellan oss, men ändå…?

Men där slutar nog likheterna, är jag rädd. Jag kan inte påstå att jag har några direkt positiva minnen av de där skidspåren, dit vi tvingades ut av nitiska lärare för att ”erövra” ett litet märke som kallades Snöstjärnan.

Jag minns de där få kilometrarna det handlade om som en långt utdragen mardröm. Skidorna var alltid bakhala. Mitt vallarteam, företrädesvis pappa och storebror, gjorde inte sitt jobb ordentligt. Jag är ganska säker på att det där paraffinet som smetades på egentligen förvärrade det hela. Materialet jag hade att åka på var för övrigt av ganska usel kvalitet. Bindningarna, till exempel, släppte hela tiden greppet runt den lilla pjäxan och var omöjliga att få till därute vid sidan om spåret, där man hamnade, utlämnad åt sig själv. För något serviceteam, redo med nya skidor och stavar, syntes inte till, hur man än spanade.

När man äntligen tagit sig hela vägen i mål så skulle apelsinen plockas fram. Någon slags oskriven lag – eller möjligen en föräldrakonspiration – stipulerade en obligatorisk citrusfrukt.

Denna skulle skalas med, vid det laget, fullständigt genomfrusna och stela fingrar som under en längre tid hade vistats i genomblöta, hemstickade yllevantar. Apelsinsaften rann utefter händer och armar och klyftorna vägrade släppa taget om varandra.

Hur jag kom hem från dessa skidutflykter minns jag inte. En otäck tanke försöker intala mig att jag fick skida på samma bakhala skidor, med lika dåliga bindningar och ännu mer frusna fingrar, nu dessutom gula och belagda med intorkad apelsinvätska, hela vägen till stugvärmen. Kanske, eller också inte…  (Kanske var det helt enkel så att pappa kom i sin ljusblå Saab och hämtade mig.)

Så var mitt skidliv i Lerdala.

Hur Marcus Hellner hade det på Kulhult vet jag inte.  Kanske var det bakhalt för honom också ibland. Men jag misstänker att han, till skillnad från mig, såg motgångarna som en utmaning och övervann dem. Och att just den egenskapen behövs om man ska bli bäst i världen.

Men att han är från Lerdala räcker för mig! När han sträcker ut i skidspåren runt om i Europa och världen, så sträcker jag stolt på mig hemma i soffan. Och tänker, lite tyst för mig själv, att det är bra virke i Lerdalabor.

Och i mina bästa stunder vill jag tro att det kanske finns något annat som jag gör bättre än Hellner!

Det här inlägget postades i Lilla världen. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hellner och jag

  1. Mathilda Eriksson skriver:

    Hej Titti!
    Måste bara säga hej och tacka för dina underbara skildringar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *