Om frikyrklig bärkraft

I mina dagliga rutiner ingår numera att titta in på tidningen Dagens nätupplaga. I dag hittade jag en debattartikel med rubriken Frikyrkligheten bar inte, av Sigfrid Deminger och jag blev lite glad, även om artikeln i sig är långt ifrån något glädjeutbrott.

Deminger som, så långt jag förstår, har vandrat från EFK (ÖM) till SMK tycks nu ha gett upp hoppet om frikyrkan helt och vänder sig nu till Svenska kyrkan. Men det är egentligen inte det intressanta, det är i stället själva ämnet i artikeln. Och jag är uppriktigt tacksam för att han vågar lyfta de här frågorna offentligt. Den som gör det riskerar ju att avfärdas som bakåtsträvare och gammaldags – kanske till och med pensionär – och därmed en som i bästa fall bör betraktas med milt överseende, i värsta fall tystas. Eller möjligen drabbas av ett till skämt förklätt åsiktsförtryck.

En del kommentarer till artikeln som jag hittills sett, visar upp just en sådan ryggmärgsreaktion, att allt är en generationsfråga, och sådana måste vi leva med.

Visst kan jag hålla med om att varje tid söker sina egna uttryck och sina egna gudstjänstformer och att det ofta uppstår konflikter runt detta. Har man varit med några år så vet man ju också att inget är nytt under solen. Men kanske har denna ständiga strävan att vinna generationskampen också betytt att vi tappat bort det viktigaste: vår identitet som Guds församling.

Jag, som bara är vanlig frikyrkomedlem, önskar ett offentligt samtal som borrar långt djupare ner i den jord som såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna vuxit i och inte stannar vid att betrakta och bedöma det som växer på ytan. Jag önskar ett samtal som orkar se bortom de ytliga uttrycken som skiljer såväl kyrkor som generationer åt och som vågar söka sig mot rötterna och finna källan.

Där tror jag att Demingers artikel kan bli en utgångspunkt. Jag är inte lika pessimistisk om frikyrkans framtid och inte fullt så optimistisk om Svenska kyrkan. Men jag tror att vi måste våga vara en tydlig gudstjänstfirande församling där vi tillsammans finner vägen till Gudsmötet utan att ängsligt känna efter var vinden blåser.

Det här inlägget postades i Kyrka och församling. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om frikyrklig bärkraft

  1. Stanley Almqvist skriver:

    Att backa hundra år tillbaka till Svenska kyrkan är ju inte så djupt. Bättre ”borrar” då Peter Halldorf, enligt min mening. Han söker nere i ”urkyrkan” efter nya (!) tankar.

    • kerstin skriver:

      Det är precis det som är min poäng! Att vi vågar se bortom, och igenom, det som är tidsbundna, kulturella och traditionella uttryck och finna det som ger själva växtkraften. Det betyder inte att man måste säga nej till uttrycksformer som vi känner oss hemma i, men att inse att identiteten inte finns där utan långt djupare. Det gäller nog alla kyrkor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *