I debatten runt Sigfrid Demingers artikel i Dagen för någon vecka sedan, om frikyrkligheten som inte bar, har kommentarer och uttalanden rusat omkring i cyberrymden och media, och säkert i många, mer marknära, samtal.
”I ljuset av den enorma mångfald som finns i musik och kulturlivet i Sverige i dag utanför kyrkans väggar ser jag ett enormt behov av en breddning av det extremt smala kulturella uttryck vi levt med som kyrka under lång tid”, skriver Daniel Röjås (Dagen 9/2 2012) i sitt svar på Demingers kritik.
Jag tänker inte gå i polemik med honom om just detta, eftersom jag inte riktigt förstår vad han menar, men det fick mig att börja tänka bakåt.
Musiken i gudstjänsten får ofta representera kulturen när den här frågan diskuteras. Lite för enkelt, enligt mig, som menar att problemet är långt djupare och allvarligare än generationernas olika musikpreferenser.
Trots detta gav det mig anledning att tänka efter: Hur såg det frikyrkliga musikutbudet under 70- och 80-talen i Sverige, den tid då jag själv var i samma ålder som församlingsledare och tongivande personer är i dag. Det finns naturligtvis musikledare som är bättre skickade för en genomgång av detta, men jag var ändå med och deltog under den tiden. Och detta är ju faktiskt min blogg.
Jag minns förstås strängmusiken som överlevt från 50- och 60-talen. Så smått började den under den här tiden uppträda under andra namn som offensivgrupp, offensivkör eller något annat, mer i tiden. Kanske också för att de tidigare frekventa stränginstrumenten, dragspelen och annat som av hävd hörde dit, ersattes med kompgrupp med piano, gitarr, bas och trummor som standarduppsättning.
Större församlingar hade förutom denna, lite mer öppna sångargemenskap, även blandade körer – manskörer och damkörer kunde också förekomma – ungdomskör, som så småningom utvecklades till mer eller mindre utpräglade gospelkörer, och ibland flera barnkörer för olika åldrar. Då och då kunde det också finnas utrymmer för skolade solister.
Blåsorkestrarna, som varje församling av någorlunda storlek höll sig med, började tappa sin attraktionskraft, en del lade om såväl instrumentuppsättning som repertoar och började uppträda som brassband.
Församlingar som var begåvade med många duktiga instrumentalister samlade också ihop till symfoniorkestrar.
Den tidens ungdomsmusik, pop och rock, fick också sitt utrymme i församlingen, om än ofta i speciella möten och samlingar.
Hur såg då musikutbudet utanför kyrkans väggar ut på den tiden? Det tog sig många uttryck redan då, förstås, och var alltför brett för att speglas i sin helhet här, men jag vill minnas ett det var under den tiden som till exempel musikalen gjorde sitt intåg i de breda folklagren och uppsättningar avlöste varandra på teatrar här hemma, och nog var vi många som tog oss till London för att titta på musikaler av hög klass.
Här svarade kyrkan ganska direkt. Kanske var kören Choralerna först med till exempel ”Befriad”, och visst minns vi Urban Ringbäcks och LO Forsbergs ”Lukas”, ”777” med flera.
I Filadelfiaförsamlingen i Stockholm fick barnmusikalerna också stor uppmärksamhet. Den sjungande julgranen gjorde entré för att sedan återkomma varje jul i ett par decennier.
Nej, jag tycker nog inte att kyrkans utbud varit extremt smalt tidigare och, framför allt: Det spelades verkligen inte bara orgel i frikyrkan för trettio år sedan!
Om jag sticker ut hakan så tycker jag nog att musiken i den gudstjänst som nu etableras är långt smalare och enkelriktad i sitt utbud, då den vänder sig till en grupp som inte bara avgränsar sig genom sin ålder utan också genom en speciell musiksmak.
Att stå upp tillsammans med den stora församlingen och sjunga ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig…” till en brusande orgel tycker jag fortfarande är en mäktig upplevelse som jag gärna skulle unna alla.
Men kanske ger denna eftertanke också anledningen till lite självkritik: Tänk om det i själva verket var den här generationen som planterade ”underhållningsfröet” i gudstjänsten och, så att säga, krattade manegen för det som vi nu diskuterar. Allt säkert med goda intentioner, precis som de som nu leder utvecklingen, men kanske med lite bristande analys av vad man vann och vad man förlorade.
Jag tillhör dem som tycker att underhållningsmentaliteten gått alldeles för långt och nu vässas ytterligare så att, åtminstone jag, inte längre känner igen gudstjänsten.
Jag skäms inte för att säga att jag önskar att gudstjänsten åter blir en tydlig mötesplats mellan människa och Gud, men också mellan människa och människa. Jag längtar efter delaktighet i gudstjänsten (något som knappast uppmuntras med allt ljus på ”scenen” och ”publiken” i mörker).
Att fira gudstjänst tillsammans som församling är, som jag ser det, en nödvändig del av det kristna livet och uppdraget.
Vi som tillhör en tidigare generation måste ta på oss vår del av ansvaret för utvecklingen. Men vi vill också – om vi får – vara med och vinna frikyrkans framtid.
Tråkighet höjer inte heligheten. Så det är knappast underhållningsvärdet som är problemet.
Den kulturella fattigdomen i kyrkorna ligger inte på musikens område, utan på alla andra uttrycksformer som i stort sett saknas.
Vet inte om du ställer begreppet tråkighet mot underhållning. Underhållning är självklart inte fel och kan ju hitta sin plats i speciella samlingar, konserter ed mera. Men gudstjänst är något annat. Även om inslag i sig kan vara underhållande, så måste musik och andra kulturella uttryck (som du ju helt riktigt påpekar oftast saknas) faktiskt underordna sig syftet och det är där jag tycker att det allt oftare blir balansproblem. När till och med lovsången urartar i underhållning känns det inte riktigt bra.
Jag tycker nog att alla mer eller (av uttrycken att döma) döda ritualer i många ”gamla” kyrkor är lika mycket underhållning som mycket av det som sker i frikyrkorna.
Kärnan i frikyrkornas, i alla fall de karismatiska kyrkornas gudstjänster är ju friheten, Anden inspirerar oss och ALLA, inte endast prästen, delar med sig. Det kan ju hända att det blir för häftigt, åtminstone för dem som vant sig vid Sv kyrkans och RKK:s tråkighet. Ingen kan påstå att det strömmar till Sv K för att uppleva något…..
Hej, Lennart! Jag kan nog inte hålla med om att liturgin och ritualerna i Svenska kyrkan är underhållning. Däremot har de som, jag ser det, ofta – inte alltid tömts på sitt djupa innehåll. Jag ställer inte Svenska kyrkan mot frikyrkan i den här diskussionen. Jag tror att det finns utrymme för olika uttrycksformer och kristna gemenskaper, vi är ju olika som människor. Men jag skulle gärna önska att varje gudstjänst vågade det heliga mötet!
De karismatiska församlingarnas frihet är viktig att värna. Men när gudstjänstmusiken tenderar att bara bli underhållninn, och predikan tenderar att bli bara föreläsning (nu spetsar jag till det, för att bli lite tydlig) då tror jag att det är dags för eftertanke och ödmjukhet inför det större syftet.
Frikyrkan är min miljö, där vill jag vara kvar och jag uppskattar friheten. Men jag har heller inget emot en eller annan symbol eller symbolisk handling som markerar att vi är i Guds hus. Jag har heller inget emot att det anordnas konserter eller föreläsningar, men då som evenemang som har sin plats vid sidan om gudstjänsten. Att sedan en konsert med kristet innehåll kan ha något att ge till sökande människor är ju självklart och det är ju inte heller fel att vare sig visa upp eller ta del av sådant.