Så har det då hänt mig, det där som kvällstidningsrubrikerna så ofta larmar om – någon har försökt komma över mina pengar på ett olagligt sätt.
Det var bara någon dag sedan som jag läste om det i Aftonbladet – de kreativa bedragarnas (läs tjuvarnas) nya tillvägagångssätt.
Det handlar om att de, via butikernas övervakningsspeglar, följer dina fingrars rörelser när du knappar in din pinkod till betalkortet. Vapnet mot snattarna har alltså blivit till verktyg för mer förslagna bovar.
Du märker det inte men de har haft ögonen på dig sedan du parkerade bilen. Är man, som jag en tant så tror jag att man kan vara extra utsatt.
De står placerade vid en övervakningsspegel och känner igen dig när du kommer till kassan för att betala. Under tiden har någon av dem preparerat din bil.
Själv är du lyckligt ovetande. Du går ut till din bil, lastar in dina varor och kör iväg. Ganska snart märker du att allt inte står rätt till. Något slår mot karossen, i mitt fall vid bakhjulet, och självklart stannar du och går ut för att titta.
Det gjorde i alla fall jag, och jag upptäckte en gummistropp, fäst vid en kort skruv som körts in i bakdäcket.
Det är då jag minns vad jag för några dagar sedan läste i Aftonbladet om just detta tillvägagångssätt. En skruv i däcket – så var det ju!
Jag tar därför ur nyckeln och låser snabbt bilen innan jag undersöker det hela ytterligare. En ung man, spensligt byggd, går förbi, och när jag tittar upp har han återvänt. Med en mobiltelefon i handen, på dålig engelska (kanske spelad) och med gester frågar han vad jag har för konstigt i hjulet.
Jag rycker loss skruven som inte sitter särskilt hårt och killen är då vänlig nog att upplysa mig om att luften nu kommer att gå ur däcket, men för det facila priset av, jag tror han sa tjugo kronor, skulle han gärna hjälpa mig att byta däck.
Jag, som fortfarande repeterar Aftonbladets detaljerade beskrivning i minnet inser att det är nu det är dags att dra därifrån, punka eller inte.
Jag är nämligen övertygad om att om vi gått vidare i detta ”samarbete” och kommit så långt att jag börjar rota i bakluckan efter domkraft och fälgkors, så skulle denna ”riddare” kalla på medhjälpare med hjälp av sin telefon. Någon av dem skulle förmodligen, ur en då öppen bil, rycka åt sig handväskan.
Jag tror att de tänker att tanter är bra ”offer”. Chansen är nog stor att de (eller vi) gärna tar emot hjälp med punktering. Kanske kan också en stressad småbarnsmamma till exempel, vara intressant för denna verksamhet. Jag tror inte heller att det är en slump att skruven placeras i vänster bakdäck. För om du är fokuserad med blicken där så märker du kanske inte vad som händer vid dörren till passagerarsätet. Just precis! Där ligger ju, i nio fall av tio, handväskan. Och det är ju den de vill åt. Där finns ju det enda som nu krävs för att de ska kunna länsa mitt konto – kortet.
Jag klarade mig. Jag har kortet i behåll och de lär inte komma så långt med bara en kod.
Men jag är glad för att Aftonbladet valde att beskriva detta tillvägagångssätt så ingående att jag ganska snart förstod vad som var på gång.
Jag ringde förstås polisen och berättade om vad jag varit med om. Jag och den trevliga polisen kom överens om att de skulle notera detta som ett tips liksom tid och plats. Någon anmälan gjorde jag inte eftersom jag inte ”lidit någon förlust”.
Kanske är jag lite känslig, men jag känner mig faktiskt lite omskakad, så här i efterhand, när jag funderar på det som kunde ha hänt. Och jag tänker: Tänk om någon hade dragit fram en kniv eller ett skjutvapen och avkrävt mig kortet!
Var det hände? Vid Citygross i Bromma – bara så ni vet!