Gudstjänstmusiken igen!

I tidningen Dagen den 5 juni publicerades en debattartikel om gudstjänstmusiken.

Lite känns det ju som att det mesta redan är sagt och skrivet i den diskussionen, men inflödet av snabba kommentarer tyder kanske ändå på att frågan lever.

Som vanligt så är det psalmsång (i det här fallet pingströrelsens Segertoner) kontra modern lovsång som blir det stora diskussionsämnet.

När jag nu lägger mig i diskussionen så beror det på att jag tycker att jämförelsen mellan de två faktiskt i sig är orsaken till den låsning som hindrar ett gott möte i gudstjänsten.

Jag menar att lovsång, så som den var tänkt att fungera, faktiskt inte alls är en ersättning för annan gudstjänstmusik. Lovsången tjänar ett annat syfte, nämligen att förena gudstjänstfirarna i en gemensam och samstämmig tillbedjan.

Lovsången är alltså inte utbytbar som en musikstil bland andra.

När jag växte upp (tror att jag är ungefär samma ålder som Gunilla Lundgren) så förekom inte lovsång på det sätt som vi ser i dag. Då hände det i stället att mötesledaren uppmuntrade till gemensam bön och ”lovsång”, trots att varken instrument, melodier eller storbildsskärmar var inblandade. I stället utbröt det som, åtminstone i pingstsammanhang, ofta benämnts som ”bönebrus”. Folket i bänkarna riktade sin bön och tacksägelse till Gud med sina röster och med egna ord som inte kunde urskiljas i ”bruset”, men ändå, på något sätt, skapade en böne- och tacksägelsegemenskap.

Jag tror faktiskt att det är detta som lovsång egentligen ska jämföras med – eller ännu hellre – betraktas som.

Att den leds av musiker och försångare är gott. Det ger inriktning och fokusering. Och den som någon gång deltagit i lovsång av detta slag kan möjligen också vittna om att den begabbade enformigheten och tjatiga upprepningen faktiskt blev en vägledare in i en helig närvaro.

Tyvärr tycker jag att lovsången numera, åtminstone så som jag ofta möter den, själv har omskapat sig till en musikstil bland andra, och – och nu sticker jag ut hakan – tillhandahåller en lockande plattform att uppträda på.

Ofta skönjer man också en ambition att ständigt komma med nya melodier och textslingor. Församlingen får fullt upp med att hitta rätt i märkliga rytmer, svårsjungna ordvändningar (inte sällan obearbetade anglicismer eller konstruerade ”grötrim”) och – ibland halsbrytande – tonsprång. Det som blir lidande i detta är givetvis möjligheten att verkligen ge sig hän och rikta uppmärksamheten mot den som faktiskt är föremålet för alltihop. Och då har den tappat sitt syfte.

Om lovsången ska fungera som gemensam tillbedjan i gudstjänsten så måste den ha en form som gör den lättillgänglig och lätt att följa med i.

Den enkla, uppriktiga lovsången är ganska sällsynt – den torftiga, dessvärre, ganska vanlig. (Detta skrivet och tänkt ur mitt begränsade perspektiv, förstås.)

Med detta sagt vill jag ändå understryka min poäng, nämligen att där lovsång fungerar som det är tänkt, så är den alltså inte i stället för annan församlingssång. Den är något eget – med eget uppdrag.

Så betraktad lämnar den ju också utrymme för en massa olika sätt att hylla Herren i sång och musik, i ett musikliv som tar vara på och värderar den sångskatt som så många älskar och som ligger invävd i kyrkans historia men också i ett musikliv som tillåter sig att förnyas och utvecklas i sin egen tid.

 

Det här inlägget postades i Kyrka och församling. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *