Kom för en stund sedan hem från söndagsgudstjänsten! (Vi har sådana på kvällstid under sommaren i min kyrka.) Kan inte låta bli att dela med mig av några, aningen perifera, iakttagelser.
Framför mig sitter en ung man, i 20-25-årsåldern. Han har inte tagit på sig den mörka kyrkokostymen utan klätt sig efter väderlek denna osedvanligt varma söndag i Stockholmstrakten. Det är, för den här killen, följaktligen shorts och tröja som gäller och han ser nästan ut att komma direkt från någon fysisk utomhusaktivitet.
I handen har han en flaska vatten och en mugg kaffe som han ställer ifrån sig på golvet. Och så plockar han fram en telefon, en smart sådan som man kan ”leka” en hel del med. Och, ja – jag kan konstatera att han knappar oavbrutet på den under hela gudstjänsten.
Han stör ingen. Telefonen är ljudlös.
När en telefonsignal ljuder mitt i avslutningen av predikan, så är det inte från den telefonen. I stället noterar jag hur en äldre dam, kanske 75-80 år, plockar upp den ringande tingesten ur handväskan. Inte för att knäppa av – nej, hon svarar och konverserar lite kort, men väl hörbart för omgivningen,
Det riktigt intressanta inträffar precis när gudstjänsten är slut. En man konfronterar telefonkillen och förklarar att han borde lägga bort telefonen och i stället delta i gudstjänsten. ”Tänk på det, till nästa gång”, tillägger han med myndig min.
Jag kan inte låta bli att tänka: Hallå! Vad har du egentligen med det att göra? Och hur kan du vara så säker på att det verkligen blir en nästa gång!?
Om nu killen var så koncentrerad på sin apparat att han missade en god predikan, så kan man möjligen beklaga detta. Men det är ju faktiskt, i så fall, bara hans problem.
Så säg mig: Var kommer dessa självutnämnda ordningsmän i kyrkan ifrån? Varifrån har de hämtat sin auktoritet och vilken regelsamling om korrekt uppförande i kyrkan har de läst?
Den äldre damen går fri från reprimand!