En kväll man måste minnas

…ditt rike kom, din vilja ske på jorden, som den sker i himlen…

Inledningssångens ord svingar sig på höga toner mot höga valv i S:ta Clara kyrka. Man har kallat till förbönsgudstjänst denna måndagskväll i huvudstaden.  Många har svarat på inbjudan från Sveriges Krista råd och Svenska missionsrådet, och många kyrkor finns representerade, såväl bland de medverkande som bland de mer anonyma som fyller kyrkbänkarna.

Det handlar om förbön för förföljda troende över hela världen. Just här och nu är det kristna som är i fokus.

När den arabisktalande representanten från Mellanöstern bryter samman av gråt i talarstolen bränner det till, åtminstone hos mig.  Detta är ju på riktigt! Det handlar inte längre bara om välformulerade deklaration och proklamationer, nu handlar det om liv och död, om våra systrar och bröder.

Sångens böneord om att Guds vilja ska få ske på jorden, tränger sig på, letar sig in i tankar och känslor och lämnar mig inte under hela den stund förbönen pågår.

Gudstjänsten är också inledningen till en manifestation utanför kyrkan. Med brinnande facklor som tända ljus för varenda troende som förföljs, plågas eller har dödats för sin tros skull, för sin rätt att ge uttryck för den och att tillbe, vandrar vi för dem. Tillsammans i skymningen, genom de centrala delarna av Stockholm går vi, till maktens kvarter vid Mynttorget för att tydligt visa vår solidaritet.

Och det känns riktigt gott!

Där, på torget, håller bland annat civilminister Stefan Attefall ett fint tal. Han markerar de kristnas situation men självklart gäller rätten till tro och religion alla trosriktningar.

Ministern talar om politik och tydlighet som en väg till förändring, om vikten av uppmärksamhet om de här frågorna. Men kanske är det faktum att han själv tog sig tid att vandra med i fackeltåget hela vägen som gör att vi lyssnar. En vandring inte bara för tro utan också för trovärdighet.

Han slutar med en uppmaning till oss att höja rösten! Och det gör vi – genom en tyst minut som där och då talar högre och tydligare än aldrig så snärtiga slagord kunnat göra.

Detta har inte kostat mig något. Men det har gett mig mer att tänka på, mer att be för. Och när sångstrofen om att låta Guds vilja ske – på jorden så som i himlen -dyker upp inom mig igen när jag lämnar platsen, så vill jag tro att det vi just gjort är vad Gud vill, att vi faktiskt varit med om det stora, att vi har fått samarbetat med Gud i hans vilja.

En annan sångstrof dyker upp när jag traskar den korta biten från tunnelbanan och hem:

 

Gläd dig då, du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara.

För hans vilja måste alla fiender till jorden falla.

 

Visst känns den igen – strofen ur ”Tryggare kan ingen vara” som vi vanligtvis betraktar som en barnsång. Men med tankarna ockuperade av det jag hört och sett de sista timmarna, känns det som ett löfte värt att ta till sig, rent bokstavligt och på allvar i den tid som är vår.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *