EU-valet närmar sig och tiggarna på våra gator får utrymme i debatten på olika sätt. Tidningen Dagen publicerar till exempel en artikel om hur tiggarna påverkar oss (kan jag inte länka till) och i DN den 10 maj skriver Emanuel Karlsten en krönika i samma ämne. Så här tänker jag:
De finns mitt ibland oss. I stora köpcentrum, på gågator och vid tunnelbanan. Till och med utanför min lilla närbutik sitter hon nu, kvinnan med det magra ansiktet, de sorgsna ögon och med en pappersmugg framför sig. Det finns all anledning att beklaga att hennes hemland inte tar sitt ansvar. Och det känns som jag fortfarande inte vet hela sanningen: Tigger hon åt sig själv, eller tigger hon åt en obarmhärtig maffia som skor sig på utsatta människors desperation? Men ett vet jag – hon har gjort något mig. Tänker jag, samtidigt som jag låter några slantar landa i den där pappersmuggen som varken är halvfull eller halvtom – bara sorglig. Jag har länge följt mina principer i någon slags övertygelse om att tigga på gatorna inte åstadkommer någon varaktig förändring. Och det kanske jag fortfarande tror. Men kanske är jag inte ensam om att ändå märka av en smygande förändring – hos mig själv. Att nära nog dagligen – här hemma, inte i något u-land – stirra orättvisan, och de väsensskilda livsvillkoren i ögonen, kan nog inte lämna någon oberörd. Att konfronteras med det som inte längre kan hållas på behörigt avstånd utmanar principer som formats bakom välmåendets trygga, skyddande men också förblindande murar. Så nu har det hänt flera gånger – jag har gett upp inför den sorgliga pappersmuggen och slängt i några kronor. Jag vet fortfarande inte om och hur det hjälper henne. Men hon hjälper mig. Hon har gjort något med mig. Och jag tror att det är något bra! ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig”, Matt 8:35.