Apropå alkoholfria församlingar

 

Läser med glädje en artikel i Dagen 2/7 där pingstledaren Pelle Hörnmark och Dagens publisher Felicia Ferreira propagerar för församlingar som alkoholfri miljö. (Jag länkar trots att jag själv stoppas vi tidningens kostsamma ”pärleport”).

Det är gott och ur mitt perspektiv en självklarhet. En människa med missbruksbakgrund ska kunna känna sig välkommen där i alla lägen, och, till exempel, barn som farit illa i en miljö med alkohol och droger ska där kunna finna en trygg och omfamnande tillhörighet.

När det kommer till ett privat förhållningssätt, det vill säga en församlingsmedlems attityd till alkohol i ett liv utanför församlingen så påpekas i artikeln att mycket förändras och att man inte önskar en återgång till gamla tider.

Det skadar inte att påminna sig om vad som en gång föranledde att frikyrkofolket gjorde gemensam sak med nykterhetsivrarna och tog avstånd från alkoholbruk i alla former och i alla omständigheter.

Svenska folket höll på att supa ihjäl sig. Det handlade om att ta ett aktivt samhällsansvar, såväl i privatlivet som i det offentliga.

Vi vet att alkoholen orsakar stora skador i vårt samhälle och dödar också i dag. Alla vet att alkoholen ligger bakom mycket våld, trafikskador och annat som inte bara kostar samhället pengar, utan också är förödande för alla berörda.

Ingen behöver väl längre hellre tveka om vad det innebär för barn att växa upp i missbruksmiljöer. En rad ”kändisar” har skrivit böcker, och personliga sommarprat och i intervjuer vittnat om detta.

Mot den bakgrunden tycker jag att det är lite märkligt att många frikyrkliga i min egen generation, efter att självklart tagit avstånd från alkohol i sin uppväxt och en stor del av sitt vuxna liv, plötsligt tycker det är okej med alkohol Detta skrivet utan att döma eller peka finger, men jag tar mig rätten att undra.

Hörnmark påpekar i artikeln att det inte är någon synd att använda alkohol och att Bibeln inte talar om detta. Det har han förstås rätt i, och det är ett argument som frikyrkliga icke-nykterister gärna återkommer till. (Och som på sitt sätt speglar vår tids individualistiska förkärlek för personlig frihet.)

Men jag tänker så här:

Kan det möjligen vara en synd att inte ta sitt ansvar för samhället, för alkoholens offer och för allas vårt välbefinnande? Ett ansvar som kan innebära att vara en nykter förebild i hela – inte bara delar av – sin tillvaro och påverka attityder genom att visa att det faktiskt varken är udda eller asocialt, utan helt naturligt, att tacka nej till alkohol.

Detta förhållningssätt kan kanske ändå vara värt en ”tankepromenad” i ett vidare perspektiv! Inte för att gå tillbaka, utan faktiskt komma framåt i en fråga där vi annars riskerar att ”inte komma längre!”

Det här inlägget postades i Kyrka och församling, Kyrka och samhälle. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *