Läser i dagens Dagen (3 mars) om dopets ställning i pingstförsamlingarna, där en församling beslutat välkomna icke döpta till fullt medlemskap, det vill säga också som medlemmar i den juridiska del som innebär rösträtt i församlingen.
Det talas om att öppna för människor som redan känner sig inkluderade i gemenskapen men, av anledningar som kanske kan vara flera, inte vill låta döpa sig på det sätt som pingstförsamlingar ändå säger sig vilja stå för i förkunnelse, undervisning och praktik. Vilket, i konsekvensens namn, torde innebära att även barndöpta betraktas som ”icke döpta”. Slopat dopkrav, alltså, om jag tolkar det hela rätt.
Det här väcker frågor hos mig som inte ställs i de artiklar som publiceras den här dagen i ämnet.
Först vill jag bara göra klart att det jag skriver här inte innebär att jag tar ställning för det ena eller andra dopsättet, eller ens i frågan om medlemskap, men jag tycker det är viktigt att också våga göra det man brukar kalla konsekvensanalys.
Den stora frågan som reser sig hos mig gäller ledarskapet. Kommer personer som väljer att inte låta döpa sig, men på alla andra sätt kvalificerar sig, kunna bli aktuella som församlingsledare på de olika nivåer som finns i församling, alltifrån föreståndare, styrelse, äldste/församlingstjänare, barn- och ungdomsledare med flera?
Om inte det öppna medlemskapet ska bli en tratt som ganska snart smalnar av och skapar olika kategorier av medlemmar, så måste väl ledare tillåtas växa fram ur medlemskåren som helhet. Eller?
Om man då accepterar det, hur blir det då med trovärdigheten när det handlar om undervisning och inställning i dopfrågan? Ska en odöpt ungdomsledare till exempel, som i övrigt skapat förtroende omkring sig, ställas åt sidan när det kommer till undervisning om dopet?
I dagens artiklar finns också några uttalanden av förre föreståndaren i den aktuella pingstförsamlingen i Lund, Daniel Wärn. Han säger där att han väljer att gå ur församlingen (den formellt, juridiska delen, får man anta), men vill ändå finnas kvar i gemenskapen.
Frågan som följer då är vad som händer om flera, som inte vill kompromissa med sin övertygelse i dopfrågan, gör likadant?
Måste man inte våga se att det kan leda till att den röstberättigade delen av församlingen får en majoritet som vill se en förändring också när det kommer till förkunnelse och praktik?
Jag hoppas att tidningen återkommer i ämnet med uppföljande belysning av också de här frågorna, med tankar från det nuvarande ledarskapet i pingst, såväl i samfundet som i de lokala församlingar som väljer att slå in på det öppna medlemskapets väg.
Själv är jag bara en alldeles vanlig medlem som känner sig lite förvirrad och undrande i en fråga som ändå hör till grunderna i det kristna livet. Och lite orolig över att inkonsekvens i förlängningen leder till att dopet, oavsett när och hur det sker, blir betraktat som mindre viktigt.