Offentligt tamt – personligt utmanande!

Jo, jag gjorde det. Jag tog mig i dag, den 30 augusti 2015, av ren nyfikenhet och i studiesyfte till Storkyrkan i Stockholm för att lyssna på den annonserade ”interreligösa” gudstjänsten där en imam skulle medverka.

Självklart var anledningen till mitt intresse den debattartikel som fem domkyrkopräster fick publicerad i DN för ett par veckor sedan och deras argument i följdfrågan om Jesus som enda vägen till Gud. Ett sanningsanspråk från Jesus själv som hela den kristna kyrkan faktiskt bygger sin existens på. Och när företrädare för kyrkan i Sverige börjar, som jag uppfattar det, tänja på – eller kanske sätta gränser för – den sanningen så blir jag lite betänksam. Och det triggade mig att gå rakt in i ”lejonets kula”!

Jag konstaterade snabbt att denna kontroversiella gudstjänst inte lockat de stora skarorna. Vi som var där satte oss så nära mittgången vi kunde för att ha fri sikt framåt där samtalet försiggick (kyrkans interiör är inte optimal för sådan ”scenografi”).

Om jag blev provocerad av det jag fick höra i kyrkan? Nej, knappast. Den svenske imamen, Mohammad Muslim, svarade på några väl förberedda frågor från domkyrkokomministern Ulf Lindgren och det hela blev tämligen ytligt och faktiskt mer tamt och intetsägande än utmanande.

Allt inramades av en vanlig högmässa med  liturgi i svenskkyrklig ordning. Där fanns, i någon form, såväl synabekännelse, syndaförlåtelse som trosbekännelsen till en treenig Gud.

Denna söndag har i det svenska kyrkoåret temat ”Medmänsklighet”, där evangelietexten handlade om den barmhärtige samariern, vilken i sin tur ”highlightar” frågan om vem som är min nästa.

Barmhärtighet är fint, och även om det inte är exklusivt för kristna, eller andra religiöst troende människor, så vet vi ju att det ibland faktiskt kan bli en hälsning från Gud till en behövande medmänniska, liksom vi kan se Guds ansikte i den som lider. Ett relevant ämne i vår tid och i vårt Europa, där medmänskligheten just nu  utmanas på olika fronter.

Om detta talade prästen när han stod i predikstolen.

När han gick ned därifrån så bjöd han fram imamen och gjorde en liten poäng av att de två, en troende och bedjande muslim och en troende och bedjande kristen, stod där tillsammans. Deras samtal handlade till en del om den gammaltestamentliga bibeltexten för dagen, om Kain och Abel, och en del om fastans betydelse och innebörd. Samtalet finns att lyssna på här.

Nej, jag provocerades inte av detta.  (Men jag ska erkänna att jag gärna hade velat bli lite överraskad. Det hade varit intressant om det gammaltestamentliga brodermordet lett  in samtalet på det som i dag sker i de båda religionernas gemensamma ursprungstrakter , där omvändelse från islam till kristen tro – eller faktiskt också bekännelse till en annorlunda muslimsk tro – inte sällan straffas med döden.)

Detta kan kanske i någon mening ses som en recension av en inte helt vanlig högmässa och något jag själv skulle kunna avfärda med en axelryckning.

Men för mig stannade det inte där. För mig blev det skarpt läge när det blev dags för nattvard. Jag är inte främmande för att ta nattvard i olika kristna sammanhang och jag menar att deltagandet där i första hand är mitt personliga möte med Kristus själv, i en akt som tar mig så nära innebörden i Jesu försoningsverk som jag, i detta liv, möjligen kan komma.

Nu räckte det inte med liturgiska former. Det blev personligt. Vem menar jag att Jesus är? Är han Gud? Är han Vägen? Om inte – vad betyder då den måltid som han själv instiftat för att påminna oss om vem han verkligen är och den försoning han erbjuder oss?

Där i stunden, och i ett förväntat kristet sammanhang där man offentligt öppnat för tanken att det finns andra vägar till Gud än genom Jesus och därmed, som jag ser det, förminskar innebörden av Jesu försoningsverk, kändes den heliga måltiden lite – jag tvekar inför uttrycket, men hittar inget bättre – sjaskig.

Jag avstod! Ett ställningstagande som många säkert, kanske jag själv också, kan invända mot av logiska och andra skäl.

Men för mig handlade det just i dag inte om något annat än respekt för det jag håller för sant! Inte om hur jag tror utan på vad jag verkligen tror!

Det här inlägget postades i Kyrka och församling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *