Sommar med eftertankar

Sommarprat med eftertankar

I går gjorde jag en resa. Rent fysiskt förflyttade jag mig med bil ett antal mil västerut från Stockholm, ibland i solsken, ibland under regntunga moln, ibland genom väderfronter som i ett ögonblick sänker temperaturen från 23 grader till 17.

Jag reser förbi gula rapsfält, nyslagna marker med de där vita byltena som ersätter gamla tiders höhässjor. Jag ser ibland några betande kor, jag ser röda stugor och moderna stadsdelar rusa förbi utanför fönstren. Jag ser lövskog med skimrande ljus genom bladverkan. Regn eller sol – det svenska landskapet ler sitt allra vackraste leende.

Men inne i bilen är det en helt annan resa som gäller. Jag lyssnar till den unge Ahmad Khan Mahmoodzada, ett av många ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, en gång internationellt uppmärksammad och prisbelönt för sin roll i filmen ”Flyga drake”, efter boken med samma namn. I programmet ”Sommar” berättar han, förvånansvärt enkelt och utan överdrivna känslor om sina erfarenheter som borde ha tagit ett helt liv, om ens det skulle räcka, att göra. Den beskriver ett liv som i de allra flesta delar är så långt från oss andra att vi inte ens kan föreställa oss det. Och det gäller det mesta från ett talibanstyrt Afghanistan till Hollywoods drömfabriker och den den faktiska flykten hit. Kanske kan vi inte ens föreställa oss känslan av att, som femtonåring, stå på en busstation i Göteborg, utan pengar, husrum eller ens en adress att leta upp, utan att förstå ett enda ord av språket och ändå känna att man nått slutet på den långa färden – att äntligen ha kommit fram.

Det finns ingen anledning för mig att här återge hans berättelse. Den finns ju att lyssna på i efterhand på Sveriges radios hemsida. Gör det!

Det är möjligt att han är ett alldeles speciellt ensamkommande flyktingbarn som fått något av en ”gräddfil” tack vare sin välkända bakgrund som filmskådespelare. Det är i så fall honom väl unt eftersom det också var just denna bakgrund som tvingade honom att krama sin mor, far och syskon farväl för att ensam i natten sätta sig i flyktingsmugglarens bil mot okänt mål. Och, skulle det visa sig, stora hinder att övervinna.

Men det är också, tack vare sitt ”kändisskap” som han fått chansen att berätta. Och som han gör det, så enkelt och utan övertoner men så fascinerande och engagerande att man kunde ha lyssnat i timmar.

Någon skrev att det var en solskenshistoria. Inte minst med tanke på att han nu fått chansen att kliva in i sin skådespelardröm igen, om än i den, med Hollywood jämfört, mindre glamourösa Ica-reklamen i TV. Men framför allt för att hela hans familj nu finns i Sverige, en återförening som ju varit betydligt mer komplicerad om han hade kommit i dag.

När hans ”sommartid” i P1 är över lämnar han mig där i bilen, vilken rullar fram i vår variationsrika svenska sommar, med en enda tanke och önskan: Må solskenet över hans berättelse få sprida sig till alla ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar. Må de mötas av ett mänskligt leende, lika välkomnande och vänligt som det svenska sommarlandskapet och som också kan värma i såväl kommande bistra vintrar som i ensamhetens, utsatthetens och saknadens stund. Ett leende som kan uttryckas i ansikte, i händer, i omtanke, omsorg och vänskap.

Det här inlägget postades i Stora världen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *