Än en gång har tidningen Dagen i en nyhetsartikel tagit upp hur synen på alkohol har förändrats i kyrkan, från nolltolerans till friheten att ta sig ett glas (eller mer) ”om jag vill”.
Och som vanligt när detta ämne kommer upp i sammanhang där man tidigare varit mycket restriktiv när det gäller bruket av alkohol, så fokuseras genast samtalet runt frågan om det är synd att dricka alkohol. Man påminner om den gamla ”syndakatalogen”, inte sällan i ganska arrogant och hånfull ton.
Själv är jag uppväxt i ett sådant sammanhang men har också kunnat iaktta förändringen bland vänner och nära och kära omkring mig (och en del av dem kommer att tycka att det är pinsamt att jag tar upp detta igen). När samtalet kommer in på ämnet och jag förklarar att jag avstår alkohol så dröjer det inte länge förrän kommentaren fälls: Så du tycker att det är synd, alltså.
Så – en gång för alla – jag tycker inte att det är synd. Jag kan läsa och har inte hittat något alkoholförbud i Bibeln. Jag tror att Gud älskar också den som väljer att dricka. I min egen kyrka har jag vid ett par tillfällen nyligen, när det funnits anledning att kommentera detta med alkohol från talarstolen, hört att det inte är synd, men att man bör vara försiktig. Och jag har nästan kunnat höra den lättnadens suck som följer på det. Okej, försiktig… Då är det nog okej med vinet till maten, drinken på festen med mera. Allt med måtta, förstås! Och så glömmer man kanske hur lätt man flyttar på gränser, både för sig själv och andra.
Själv har jag valt att avstå från alkoholen helt. Inte på grund av syndfrågan, alltså. Den tycker jag vi ska rensa bort ur sammanhanget, men i stället kanske göra en liten analys av varför alkoholen hamnade i ”syndakatalogen”. Jag tror att det handlar om ett ansvarstagande. Väckelserörelsen krokade arm med nykterhetsrörelsen i en situation när Sverige höll på att supa ner sig. Att erbjuda en nykter miljö i hem och i sociala sammanhang handlade helt enkelt om att – utan konstigheter – vara ett stöd för dem som kämpade med eget missbruk eller andras. Det blev alltså självklart med en nykter livsstil för dem som ”drabbats” av väckelsen och det nya livet. Kanske kom alkoholbruk att betraktas som synd, men då med nyansen att ”synden” bestod i att inte ta ansvar för sina medmänniskor och det gemensamma samhällsbygget.
Hur har vi det då i dag? Jag skriver detta när radions P1 sänder sina ”sommarprat” och det har slagit mig hur ofta de som delar med sig där tar upp sin egen kamp mot alkoholen, eller sin situation som ”medberoende”. Kanske dags för en ny ansvarsväckelse i landet, tänker jag.
I vår tid är begreppet ansvar starkt kopplat till miljö och det går nästan att se hur det skapas en ny ”syndakatalog”, där slarv med sopsorteringen, bära hem maten i plastkasse eller välja bilen framför cykeln skuldbeläggs.
Ett av mina skäl att avstå alkohol är att den är en miljöbov som inte sällan leder till stor katastrof – i hemmet, för barnen och, precis som på 1800-talet, för samhället där våld och övergrepp är ett stort problem.
Är inte den miljön också viktig och värd att sätta i relation till min ”frihet”?
Jag tänker också – möjligen lite naivt – att om vi är många som väljer att avstå alkohol så kan vi inte bara göra vår mänskliga miljö lite bättre, vi kan också medverka till att normalisera nykterhet och på det sättet ge vårt tysta stöd till den som hamnat, eller riskerar att hamna i missbruk.
Alltså: Alkohol är inte synd, men ansvarstagande är bättre.