En liten hälsoresa

Så här i coronatider skulle jag vilja bidra med lite positiva tankar när det kommer till hälsa och liv.

Under det senaste året har jag varit ute på en speciell resa, inte i fysiskt i geografin, men fysiskt i min egen kropp.

I februari förra året (2019) fick jag diagnosen Diabetes typ 2.

Förhöjda blodsockervärden registrerades av en slump, då jag lämnat prover och sökt läkare för en annan, lindrigare åkomma.

Även om det sitter långt inne att erkänna det, ens för mig själv, så var det väl inte så överraskande. Min livsstil med övervikt i många år, stillasittande arbete och en ganska god portion lathet, ett minimum av frivilligt motionerande och samlande av levnadsår, innehöll ju alla de indikationer som betydde risk för diabetes. (Avhållsamhet från tobak och alkohol under hela livet räknades dock mig till godo.)

Läkaren som jag mötte på vårdcentralen utstrålade ingen som helst charm eller ens ansats till medkännande. Och när provsvaren var klara fick jag svart på vitt i ett kort brev: ”Du har diabetes, typ 2.” Punkt.

Dock – när jag återkom till läkaren för ett uppföljande samtal så gav hon mig vidare besked: ”Det är inga alarmerande värden”, också detta utlåtande levererat på samma charmlösa och krassa vis, vilket i det läget gladde mig; ingen risk för falsk uppmuntran, alltså.

Och just det tog jag åt mig. Och efter ett mer trevligt och personligt möte med diabetessjuksköterskan enades vi tre – läkaren, sjuksköterskan och jag – om att det här skulle jag ta mig an utan medicinsk behandling, och i stället på satsa på ”moteld” genom kost och motion.

Vid starten av denna resa låg mina blodsockervärden på 10 (fasteblodsocker) och 48 (långtidsblodocker eller HbA1c). Efter ett par veckor hade de gått ner till 7 respektive 45.

Men resan började med något jag själv benämner som matpanik. Vad skulle jag nu äta? Jag googlade förtvivlat med sökorden ”mat och diabetes” och fick upp den ena sidan efter den andra med varierande och, sammantaget, mycket förvirrande goda råd om vad man skulle hålla sig till. Fanns det överhuvudtaget något jag kunde få näring ifrån? Tips på olika hälsodieter och dito produkter dök upp på skärmen med inte alltid välmenande profitörer som avsändare.

Att jag dessutom aldrig varit någon passionerad matlagare, och dessutom lever i ensamhushåll och mest äter för att jag måste, underlättade ju inte.

Men min fina diabetessköterska hjälpte till med råd och tips. Dessutom upplyste hon mig om att Diabetesförbundets hemsida ”diabetes.se” hade en hel massa bra recept för diabetiker.

Trots detta såg jag inte direkt fram emot en massa spännande köksäventyr med bönor, broccoli och blomkål i grytor och ugn.

Men jag stod fast i mitt beslut att fixa detta. Men för att det skulle bli verklighet så måste jag ju också börja röra på mig mer.

Hade ju också tidigare promenerat en del men nu började jag snäppa upp dem i längd och regelbundenhet. Jag satte ett eget mål att vara ute och gå minst 60 minuter om dagen. Om jag missade någon gång så tog jag igen det nästa dag.

Det första halvåret var jag mycket sträng mot mig själv när det gällde mathållningen. Det som gällde var frukt och grönt, bönor och linser, fullkorn och minska de snabba kolhydraterna i vitt mjöl, pasta, potatis och ris och givetvis socker till minsta möjliga. Dock unnade jag mig någon gång en kanelbulle till en fika på stan med vänner. Lite snäll måste man, under alla förhållanden, vara mot sig själv, annars tappar man snart motivationen.

Jag hade fått en blodsockermätare på vårdcentralen och med den mätte jag regelbundet mina värden. Och jag kunde konstatera att min nya livsstil gav resultat. (Helt utan gurkmeja och andra mirakelkurer, vill jag påpeka).

Och vikten då?

Ja, min sjuksköterska förklarade för mig att om jag höll mig till de råd hon gav så skulle jag gå ner ett halvt kilo i veckan. Jag var mycket skeptisk efter att tidigare misslyckats med viktnedgång, men hon stod på sig: ”Jag lovar!”

Och hon fick rätt, med råge. Efter lite drygt ett halvår visade vågen 20 kg mindre.

En sådan viktminskning innebär ”automatiskt” bättre blodsockervärden. Men jag kan ärligt säga att jag inte hade vikten i fokus den här gången. För mig gällde det att hålla emot diabetesen med de komplikationer det kan ge, och få leva ett hälsosamt liv.

Jag fick beröm av min sjuksköterska när jag träffade henne i början av hösten. Jag fortsatte att hålla koll på mina blodvärden, men jag började också lätta lite på min kostrestriktioner. Jag började experimentera med att äta ”förbjudet” och upptäckte att det faktiskt gick ganska bra att unna mig lite ”guldkant” emellanåt.

Ett lite annorlunda problem uppstod när hösten kom. Under våren och sommaren, med snabb viktnedgång hade jag efter hand fått utöka min garderob med kläder i mindre storlek. Men när höst- och vintergarderoben öppnades så var allt som där fanns för stort. Det blev till att handla nytt av allt – från vinterjacka till underkläder.

Insåg plötsligt att detta började bli ganska dyrt. Och jag bestämde mig för att hålla vikten på det lite udda sättet, att inte gå ner. Att köpa ny garderob varannan månad klarade inte min ekonomi.

Det händer att folk som noterar att jag gått ner i vikt frågar hur jag har burit mig åt. Jag har lite svårt att svara på det eftersom jag inte tänkt så mycket på metoder eller deltagit i viktväktarprogram av olika slag. Jag har hela tiden betraktat det som en bonuseffekt.

En god konsthållning, som är nyttig för alla, och motionerande som du trivs med, är vad jag har att säga.

Nu, ett år senare, har jag varit på årlig läkarkontroll. Mina blodsockerprover, både faste- och långtidssocker ligger under gränsvärdena, också de som gäller för ”prediabetes”, det vill säga värden som indikerar risk att utveckla diabetes. Och läkaren bekräftade, på min fråga, att om jag kommit på ett första besök nu så skulle jag inte ha fått någon diabetesdiagnos.

Men så enkelt blir man inte av med diagnosen i primärvården. Så jag får nog leva med att den för alltid är instämplad i min journal.

I dag lever jag ungefär som vanligt. Jag fortsätter att tänka på att äta en relativt nyttig kost på det sätt som alla bör göra.

Motionen består fortfarande av promenader. Jag har glädjen av att ha tillgång till fina promenadvägar och vacker natur vid vatten där jag bor, och jag njuter av dem. Nu blir det 10 000 steg och 7-8 km, om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan. Och kortare promenader däremellan. Då och då plockar jag fram min blodsockermätare och kollar att allt är som det ska. Som ytterligare bonus har även blodtrycket blivit bättre.

Kanske borde jag gå ner ännu mer i vikt, åtminstone om man ska sträva efter den ”standardkropp” med platt mage och midjemått som alla kvinnor, oavsett om de är 25 eller 70 år förväntas ha.

Men just nu trivs jag med mig själv som det är.

Den som orkat läsa så här långt kanske undrar varför jag delar detta. Faktiskt inte för att få hejarop och glada tillrop (fast det får ni gärna ge mig, ändå).

Det jag vill förmedla är att det faktiskt aldrig är försent att ge sig själv en bättre hälsa och grundkondition (även om jag ännu inte känner mig redo för maratonlopp).

Men jag vill också betona att man inte behöver vänta så länge som jag gjorde. Pröva gärna innan det gått för långt så får du leve ett gott liv i flera år.

Jag konstaterar också att jag i dag förmodligen är i bättre fysiskt skick än jag var för 20 år sedan.

Därför kan inte låta bli att le lite ironiskt när jag konstaterar att jag som snart 70-åring, på grund av en magisk åldersgräns blir inföst i en riskgrupp för Covid -19. Visst finns det anledning att vara försiktig på alla sätt i dessa tider, men jag tror att för mig hade risken varit betydligt högre när jag just fyllt 50. Men att kategoriseras efter ålder är ju något vi är vana vid inom samhällets alla områden.

Min resa är förstås inte över. Den fortsätter ju, men nu utan matpanik och hårda restriktioner.

Jag lever livet, helt enkelt.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 svar på En liten hälsoresa

  1. Monica Magnusson skriver:

    Tack för intressant läsning. Positivt inte minst i dessa ”väntans” dagar. Tack😘 och lycka till i fortsättningen🙏🏻😇👍

    • kerstin skriver:

      Tack för hälsningen, Monica! Jag får fortsätta på den inslagna vägen. Att komma så här långt var faktiskt inte så svårt som jag trodde./Kerstin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *