Man får inte ”gamla” till sig! Det var så hon sa, nyligen bortgångna Dagny Carlsson, som, minst sagt sent i livet, skapade sig en karriär som bloggerska. Dagny blev nästan 110 år och slutade sina dagar som en slags ”superstar”.
I sociala medier ser jag många som hyllar Dagny och berättar om sina möten med den charmerande damen i samband med diverse intervjuer och i offentliga sammanhang.
Jag mötte också Dagny. Inte så att vi kom varandra särskilt nära, men vi bodde nära varandra. Då och då mötte jag henne på trottoaren på väg till närbutiken eller bara ute på en promenad. Vi nickade och hälsade så som grannar gör. Jag kände ju igen henne men hon visste säkerligen ingenting om mig.
Häromdagen gick jag på min vanliga promenad längs Huvudsta strand. Jag passerad en av bänkarna längs vägen och påminde mig själv om en sommardag för några år sedan. Jag hade satt mig på bänken och njöt av solen och utsikten vid vattnet.
I ögonvrån ser jag några kvinnor komma gående, en av dem stödd på en rullator, de två andra som bistod med stödjande armar.
Kvinnan med rullatorn är Dagny. Jag hör henne säga att hon är lite trött. En i sällskapet vänder sig mot mig på bänken och frågar om Dagny får slå sig ner en stund.
– Självklart, säger jag, nästan lite ”starstrucked” och tillägger: Inte varje dag man får dela bänk med Dagny.
Jag kände ju igen Dagny. Men det är ändå inte riktigt den uppiffade Dagny jag är van att se i reportage och bilder i tidningar och tv. Jag ser en trött, gammal kvinna som behöver vila en stund på en parkbänk.
Självklart är Dagny värd alla hyllningar hon fått, både medan hon levde och nu när hon lämnat oss. Hon blev sinnebilden för att det går att lära sig nya saker hela livet, vara aktiv och möta världen; helt enkelt sitt eget exempel på en som inte ”gamlar till sig”. Hon inspirerade många och delade med sig av en positiv livssyn ända till slutet. I sanning beundransvärd.
Därför handlar detta fortsättningsvis inte om personen Dagny. Men tankar väcktes hos mig när jag hörde en programledare kommentera Dagnys bortgång med orden: ”Hur mycket har hon inte betytt för bilden av äldre.
Bilden av äldre! Mina tankar hängde sig kvar vid formuleringen och ställde en fråga: Vilken bild av äldre är det vi uppskattar och värderar högt? Vilken bild av äldre är det vi önskar få med oss medan vi själva är friska och starka, och få behålla när vi märker att åren gick obegripligt fort mellan ungdom och ålderdom.
Dagny blev kanske det tydligaste exemplet på en aktiv ålderdom. Kanske bidrog både det faktum att hon tog till sig det som brukar kallas ”ny teknik”, vilket många unga sett som omöjligt för ”gamlingar”, och den magiska 100 plus-siffran som ofrånkomligt lyftes fram i alla sammanhang där hon medverkade.
Eller handlar vår fascination av pigga pensionärer egentligen mer om oss själva.
Kanske ger oss sådana som Dagny helt enkelt ett tecken på att vår dröm om evig ungdom faktiskt kan bli sann.
Det är en bedräglig föreställning men ändå begriplig i ett samhälle där ungdom är den största tillgång man kan ha. En framtid där krafterna sinar, där tankarna inte längre går att sortera och där kroppen gör ont är helt enkelt allt för skrämmande.
För unga människor blir Dagny och det hon representerade kanske ett verktyg att jaga bort gammelspöket med. För oss som redan märker av att åren sätter spår blir Dagny ett slags halmstrå att gripa tag om: lite till, lite till.
Det finns många andra exempel på äldre personer som får träda fram som positiva förebilder. Äldre människor som gör beundransvärda prestationer på olika sätt – springer maraton, skriver böcker, deltar i samhällsdebatten och ibland till och med i melodifestivalen. Äldre människor som bara fortsätter med det de alltid har gjort och gillar, eller – som Dagny – kastar sig in i något helt nytt.
Självklart blir också jag imponerad av sådant. Ändå är det alltid något som skaver i mig när jag tar del av dessa storartade livsberättelser som ofta åtföljs av beundrande suckar: Tänk – så gammal och ändå så pigg!
Och då blir det där ”skavet” till frågor: Är det prestationerna som avgör mitt värde även när jag blir äldre? Måste vi vara varandras måttstock också på ålderns höst? För det är ju ändå så att vi åldras med olika förutsättningar. Jämlikhet existerar inte i skarpt läge, men människors värde och värdighet måste respekteras i alla lägen.
Så min fråga blir: Är det enbart ”prestationsgiganterna” som ska få prägla vår bild av äldre?
Jag tänker gärna tillbaka på mötet med Dagny. Inte den Dagny jag mötte genom media utan den Dagny jag mötte på parkbänken. En Dagny som tillät sig själv att bara vara gammal och trött, som, inför mina ögon, ”gamlade” till sig om så bara för en stund. Som den beundransvärda, men också alldeles vanliga människa hon var.
Den bilden av Dagny vill i alla fall jag ta med mig. Också!
Är det då tillåtet att ”gamla till sig” ibland? Mitt svar blir: Ja, så länge man har det valet vilket alltid är en begränsad tid. Däremot är det alltid förbjudet att ”gamla till” varandra!