I förra veckan (19/1) publicerade Dagen en ledare av Frida Park, där hon uppmanade församlingar och kyrkor att se över sina gudstjänstformer för att attrahera unga.
Som så ofta landade ämnet i gudstjänstmusiken.
Det finns förstås – och tydligen alltid – mycket att säga om detta. Och det finns alltid anledning att påminna sig om, som ledarskribenten också betonar, att inte vara nedlåtande utan generösa mot varandra när det gäller musikpreferenser. Det gäller åt båda hållen.
Här ska jag dock lämna musiken därhän. Jag fastnade nämligen i stället på begreppet mångfald som lyfts i texten.Och då uppstod frågan hos mig: Måste generationsmångfald i gudstjänsten alltid, och bara, uttryckas med musiken vilken ju alltid tycks vara en konfliktfylld fixpunkt. Visst bör väl mångfalden också kunna speglas på annat sätt.
I min församling, till exempel, är personer över 65 sällsynta på plattformen. Där är det ungt och rynkfritt, vackert och livfullt för nästan hela slanten. (Huruvida det avspeglar sig i gudstjänstdeltagarnas ålderssammansättning låter jag vara osagt.)
Skulle man inte kunna uttryck mångfald genom att låta äldre få synas på andra sätt än i sittande i kyrkbänken, redo med swish-appen.
I församlingen jag känner finns en kör som, med sina ibland lite spruckna stämmor, också vill vara med och sjunga och lovsjunga i huvudgudstjänsten. (Det händer att jag drömmer lite vilt om ett team av äldre som ger sig hän i lovsång och tillbedjan på sina villkor). Men kören är oftast hänvisad till församlingens egen seniorverksamhet. Självklart har sådana samlingar också ett stort värde. Att möta folk i sin egen ålder och samtala utifrån samma referensramar om ett långt livs erfarenhet är fint. Precis som de unga har stort utbyte av sina egna samlingar.
Men ibland måste vi tillåtas att korsa gränserna.
Jag tror att vi behöver påminnas om att vi är, och vill vara en enda gränslös gudstjänstgemenskap. Då tror jag att det är viktigt med mångfaldstänk också i det som förekommer på plattformen.
Inte bara för att ”visa upp”, eller med ”en klapp på axeln” ge de grånade utrymme som ett undantag. Det handlar om att, med respekt och på allvar, tro att de äldre, liksom de unga, faktiskt har något att bidra med, något som rör och berör oss över åldersgränser.
Först då kan vi tala om mångfald. En mångfald som, kanske lite paradoxalt, också skapar delaktighet och enhet, inte bara i gudstjänsten som sådan, utan också i församlingens verksamhet i stort och – framför allt – i det stora uppdraget att göra Jesus känd. För det gäller väl alla generationer?
Jag vet inte varifrån uppfattningen att unga bara föredrar det ungdomliga, och äldre bara det som var förr, kommer ifrån. Jag tror inte det är sant. Det kommer mycket gott ur att lära känna varandra, lära av varandra och dela med oss av våra erfarenheter mellan generationerna.
För att det ska bli möjligt måste vi först få chansen att upptäcka varandra.
(Detta skrivet utifrån en stor församlings perspektiv. I mindre sammanhang är detta knappast ett problem – där vet man att alla behövs.)