Gamla sjunga med de unga

För drygt tio år sedan publicerade jag en debattartikel i tidningen Dagen på temat gudstjänstmusik. Den kan läsas här

Diskusssionen om gudstjänstens musikinnehåll återuppstår med oregelbundna mellanrum både i kristen press, på sociala medier och förstås i församlingarna och har så gjort de senaste decennierna och det är bra att samtalet lever. Argumenten är mer av den kristna sångskatten och Segertoner och mindre av den ”ensidiga och enformiga” lovsången. (Jag ser sällan att det är någon ur ”lovsångsgenerationen” som initierar debatten.)

I tidningen Hemmets Vän publicerade nyligen min kollega, goda granne och vän, Sune Olofson, en artikel i ämnet. Läs här. Jag kan sympatisera mycket i det han skriver, men återigen blir jag lite provocerad av att det är så svårt att notera skillnaden mellan lovsång och övrig gudstjänstmusik.

Det var också detta som fick mig att ”fatta pennan” då, för drygt tio år sedan. Rubriken fångade väl vad min poäng var: ”Lovsången har ett eget uppdrag.”

Jag har under åren än mer landat där, och än mer kommit att uppskatta lovsången som den form av tillbedjan den är. Och jag är alltmer övertygad om att den behövs i en tid som vår.

Vi lever i en tid som präglas av andlighet i olika former. Det innebär, tror jag, att den andliga kampen skärps. När vi dagligen läser om våld och mord, där unga människor dödar på uppdrag, där barn mördar barn, där bedragare kallsinnigt lurar äldre människor och där kriminaliteten härskar på områden i vårt dagliga liv som vi aldrig trodde kunde ske, då trender växer sig starka och börjar kräva total underkastelse, då ser vi ren ondska. Då är det krig i andevärlden.

Den unga generationen i våra församlingar märker detta. De ser hur vilsenheten, psykisk ohälsa, våld, men också ytlighet och oreflekterad fascination över andlighet i mer eller mindre ockulta kläder, breder ut sig. De har förstått att vi står inför en kamp ”inte mot kött och blod”, och förstår att våra andliga vapen måste slipas. Lovsången är ett sådnat vapen.

För egen del kan jag sakna undervisning om lovång, hur den används och till vad. Jag kan ibland lida med lovsångsteamet som ofta tycks möta en vägg av oförståelse.

Min generation önskar sig den sång och musik vi växte upp med. Också jag är otroligt tacksam över all det den gav och bidrog med när jag var yngre. Både rent musikaliskt, men också med fantastisk gemenskap och fina upplevelser.

Jag ska villigt erkänna att jag ibland drömmer mig tillbaka en tid när vi, till mäktigt orgelbrus, alla stod upp och lovsjöng i psalmen ”Helig, helig, helig, Herre Gud Allsmäktig…” (Läs gärna den texten (Segertoner och Svenska psalmboken nr 3) och upptäck hur formuleringarna inte är olika de som hörs i den nutida lovsången.

Men då var då och nu är nu.

För en tid sedan deltog jag i en seniorsamling i min kyrka. En manlig solist förmedlade, med mjuk och känslig stämma, sången ”Frid, frid, underbar frid…” och jag kom på mig själv med att tänka på vilken fantastisk Gud vi har och ville lyfta händerna, men hejdade mig: Så uppför man sig inte (än) i seniorsamlingar.

Vi är inte främmande för lovsång. Vi har den med oss. Men vi kan inte förvänta oss att den ska låta likadant i alla tider.

Och visst kan vi önska att då och då få höra, och helst gärna få stämma in i den sångskatt vi bär med oss och ibland återvänder till. Eftersom lovsång inte är en sångstil, så borde det finnas utrymme och något för lovsångsledarna att ta ansvar för. Mycket var bra, annat var mindra bra precis som det nya. En sångs ålder definierar inte dess kvalitet.

I min ungdom användes ofta uttrycket ”unga sjunga med de gamla”, när vi ville modernisera lite. Kanske är det nu dags för det omvända: ”gamla sjunga med de unga”.

Själv vill jag nog, så gammal jag är, omfamna lovsången. Jag vill vara med och vill tro att jag får.

Jag tror det vore ett allvarligt misstag att inte låta nya generationer utöva sin tillbedjan på sitt sätt och därmed hindra lovsångens fömåga att låta oss alla möta den Helige och allsmäktige, i våra gudstjänster. Då skulle vi förlora deras brinnande hjärtan och kanske också oss själva.