Klason.se

Singelliv i församlingen dyker då och då upp som debattämne, bland annat i denna tidning. Nu senast i en artikel av Malin Nilsson(Dagen 20/3 2025).

Jag är helt överens med henne om att undervisning i församlingen och alla goda råd från kristna vänner som har ”lyckats” när det gäller civilståndet har mycket i övrigt att önska och har ofta bidragit till en slags frustration, och ibland blockering, när det gäller att hitta, eller inte hitta en livskamrat. Jag har fått höra, och varit med om det mesta av det artikelförfattaren tar upp. Och jag har full respekt för Malin Nilssons upplevelse och är dessutom full av beundran för det mod hon visar genom att berätta offentligt.

 Men jag skulle vilja bidra till samtalet med ett annat perspektiv på singellivet.

Jag har levt ett långt liv som singel (till sommaren fyller jag 75 år) och jag har levt ett bra liv. Det betyder inte att inte också jag varit frustrerad, ledsen och ofta känt mig betraktad som ”onormal” och någon ”det måste vara något fel på”. Och för den som undrar; sådan attityder är ofta tydliga också i kristna gemenskaper och det svider kanske extra mycket. Och visst har jag känt sorg när jag insett att den biologiska klockan har tickat på utan att jag fått vara med om att bli förälder, något som min kropp faktiskt skapats för. Men att få barn är ju inte heller alla förunnat, inte ens om man lever i tvåsamhet.

Men med åren har jag lärt mig att se på mitt eget liv på ett annat sätt. Nämligen att mitt enda alternativ är att leva det liv jag har. Det går att inte att år efter år längta till ett liv jag inte har. Och jag vill tro att det är i samklang med vad Gud har tänkt för mig. Och då tänker jag inte på någon storslagen kallelse att leva singel, som ibland lyfts i kristna sammanhang. Det är möjligt att vissa har det så, men så har jag aldrig tänkt eller känt. Den kallelse jag lever med är inte specifikt till singelskap utan till lärjungaskap. Och den delar jag med alla, oavsett civilstånd, som en gång ställt sig under Jesu ledarskap. Vad det innebär för oss, och vilka konsekvenser det får är förstås olika. Jag är tacksam för att det för många innebär familjeliv och barnafödande, för allt det som en familj kan åstadkomma tillsammans. Men för mig hade han tydligen en annan väg, och uppdraget för mig, precis som för alla andra, är att göra det bästa av det liv jag fått, hur det än ser ut för tillfället.

 Jag ska inte påstå att jag alltid känt mig trygg i detta, men med åren har det landat i mig mer och mer.

Jag kan inte heller påstå att det varit enkelt. Möjligen hade det varit lättare om församlingen och andra kristna vågat se mitt liv ur samma perspektiv, och inte bara som misslyckat. Men där tycks det fortfarande vara en lång väg att gå.

Jag medger också att det varit ensamt emellanåt. Men jag får överlåta också min ensamhet åt Gud. Och, för att vara krass;  det är, rent ekonomiskt kostsammare att leva i ensamhushåll – ensam om hyran, om tv-abonnemang och andra kostnader. Och matbutikernas käcka erbjudanden om ”ta två betala för en” inte alltid är anpassade efter ett litet hushåll. Och många kämpar med detta i dag, inte minst pensionärer.

Så visst finns det påtagliga nackdelar. Men också fördelar. Jag bestämmer själv hur jag vill disponera min tid, vilka intressen jag vill utveckla, vilka resor jag vill göra och när jag ska städa. Och lyckan att få drömma fritt och kanske kunna leva drömmen utan andra hänsyn än till mig själv.

Jag är övertygad om att det liv man har är värt att leva. Men då handlar det också om att öppna perspektiven. Att våga gå framåt. Det är meningslöst att stanna vid vägkanten och vänta på att någon som vill dela livet med mig ska dyka upp. Tänk om han eller hon väntar längre fram? Och då – inte nu – är det dags att ta tag i tvåsamhetens glädje och utmaningar.

För mig blev det inte så och när jag nu vandrat ensam på livsvägen så kan jag konstatera:

Det har hittills varit en fin tur. Visst finns det både uppförsbackar, motvind och stormar. Men också medvind och sol, skönhet och spännande äventyr. Och jag ser fram mot fortsättningen.

Ett liv i ensamhet kan vara frivilligt eller ofrivilligt. Men ett liv i Jesu efterföljd är aldrig misslyckat – och alltid frivilligt.

Kerstin Klason

Vargen kommer!

Nog fanns det en del att vara rädd för när man var barn. Mörkret förstås. Den där krampen som, enligt våra mammor, skulle infinna sig när man hoppade i sjön alldeles för tidigt efter intagande av medhavd matsäck, främmande hundar och nattfjärilar som smet in genom öppna fönster varma sommarkvällar och placerade sig som en mörk fläck på väggen för att, när den blev skrämd, utveckla sig till ett litet flygande spöke.

Men aldrig någonsin var jag rädd för vargen!

Jag hade lärt mig om våra stora svenska rovdjur i skolan. Och min bestämda uppfattning efter sådana lektioner var att jag aldrig skulle riskera att möta vare sig björn eller varg i mina trakter. De var, i min värld, för alltid förvisade till, och fångna i, den där stora, snövita fläcken längst upp på min Sverigekarta där de livnärde sig på renar.

Men skolan den låg i Lerdala, en liten by i Västergötland, numera ingående i Skövde kommun. Lerdala skola bestod av tre skolhus byggda på en rak linje genom byn; småskolan, årskurs 1–2, mellanskolan, årskurs 3–4 och folkskolan, årskurs 5–6. Och direkt angränsande till skolhusen fanns ett litet skogsområde. Så är det fortfarande vid den enda av de tre byggnaderna, folkskolan, som fortfarande finns kvar och fungerar som skola. Nåja, åtminstone den gamla fasaden finns kvar. Innanför den hittar man nu helt nya och moderna skollokaler.

I skogen tillbringade vi våra raster och schemalagde friluftsaktiviteter. Långt från asfalterade skolgårdar och skärmar skaffade vi oss nödvändig rörelsetid och vår kreativitet fick fullt utlopp i diverse, i stunden, påhittade lekar. Vem brydde sig om skolgården, vi hade en skolskog. En trygg lekplats med oändliga möjligheter.

Är det underligt då att jag reagerade både med fasa och lite skräckblandad fascination när jag först hörde nyheten om att varg hade observerats i Lerdalas skolskog.

Nu är jag ju inte ovetande om att vargarna under ett antal år har vandrat allt länge söderut och finns lite varstans. Jag vet också att varg har funnits i mina hemtrakter även historiskt, men när jag var barn var det ”för längesen”. Kanske stenåldern eller medeltiden? När jag ganska nyligen såg en uppgift om att senast en varg sköts där var för 150 år sedan, tog ju vargatiden ett ganska stort kliv in mot min samtid.

Men var det verkligen sant att Gråben själv nu, utan att skämmas traskade omkring i mitt gamla habitat. Var det inte bara en lösspringande hund som barnen sett och upprörda föräldrar som överreagerade.

Faktum är att mycket talar för att deras iakttagelse var riktig. Lerdalas gamla sockengränser drar sig nämligen in i ett gammalt naturskogsområde vid namn Klyftamon, (numera klassat som naturreservat) och där har självaste länsstyrelsen i Västra Götalands län identifierat och registrerat ett relativt stort vargrevir. Och barnen i skolskogen är ingalunda de enda som riskerar att få se varg i omgivningarna. Många har sett dem ströva omkring också på andra platser och i närliggande kommuner. Vargar gillar ju att vandra.

Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde om att det funnits eller fanns varg i Klyftamon. Och då har jag ändå mina rötter på fädernet planterade djupt ner i denna vilda och mörka skog. (Lyckligtvis är mina rötter på mammas sida på samma sätt djupt planterade i landsbygden, men då handlar det om den skånska myllan med sina öppna landskap, lysande rapsfält och ljusgenomsläppliga bokskogar. En bra kombination, tycker jag.)

Däremot hörde jag många andra historier från skogen, inte minst om rövare och trolltyg. Ibland berättade av skollärare Holmgren som sedan urminnes tider hade skött bildningen i både skola och by. Ibland var det återgivna skrönor från den bohemiske och originelle tavelmålaren Björnberg(!) som då för mig framstod som den siste överlevande av Klyftamons egen urbefolkning. Ibland hörde jag om björn, och vissa gårdsnamn och andra benämnda områden kunde nog antyda att sådana lufsat omkring bland de månghundraåriga tallarna. Det är möjligt att det finns ställen som på samma sätt fått sitt namn efter varg, men det var inget jag hörde talas om eller lade på minnet. Nej, vargen behövde jag verkligen inte vara rädd för.

Men nu finns vargen bevisligen etablerad i Klyftamon. Och i dagarna vimlar det av jägare som utövar licensjakt i områden. Men någon i vargflocken, eller kanske flera, har tagit sig friheten att inta min barndomsidyll och orsaka såväl vargfrossa, vaksamhet och ”Tillträde förbjudet” för barnen.  För mig tycks det fortfarande overkligt och ni måste förstå att det väcker känslor hos mig, även om jag numera är bosatt på 30–40 mils avstånd från Lerdala.

Det var bara det jag ville berätta, egentligen av ingen anledning alls utom nostalgi och lusten att berätta.

Och kanske finns det också i denna berättelse en slags lärdom att hämta:

Nästa gång du hör någon ropa ”vargen kommer”, låt då din tanke ändå snudda vid möjligheten att det faktiskt kan vara sant.

Man får inte ”gamla” till sig! Det var så hon sa, nyligen bortgångna Dagny Carlsson, som, minst sagt sent i livet, skapade sig en karriär som bloggerska. Dagny blev nästan 110 år och slutade sina dagar som en slags ”superstar”.

I sociala medier ser jag många som hyllar Dagny och berättar om sina möten med den charmerande damen i samband med diverse intervjuer och i offentliga sammanhang.

Jag mötte också Dagny. Inte så att vi kom varandra särskilt nära, men vi bodde nära varandra. Då och då mötte jag henne på trottoaren på väg till närbutiken eller bara ute på en promenad. Vi nickade och hälsade så som grannar gör. Jag kände ju igen henne men hon visste säkerligen ingenting om mig.

Häromdagen gick jag på min vanliga promenad längs Huvudsta strand. Jag passerad en av bänkarna längs vägen och påminde mig själv om en sommardag för några år sedan. Jag hade satt mig på bänken och njöt av solen och utsikten vid vattnet.

I ögonvrån ser jag några kvinnor komma gående, en av dem stödd på en rullator, de två andra som bistod med stödjande armar.

Kvinnan med rullatorn är Dagny. Jag hör henne säga att hon är lite trött. En i sällskapet vänder sig mot mig på bänken och frågar om Dagny får slå sig ner en stund.

– Självklart, säger jag, nästan lite ”starstrucked” och tillägger: Inte varje dag man får dela bänk med Dagny.

Jag kände ju igen Dagny. Men det är ändå inte riktigt den uppiffade Dagny jag är van att se i reportage och bilder i tidningar och tv. Jag ser en trött, gammal kvinna som behöver vila en stund på en parkbänk.

Självklart är Dagny värd alla hyllningar hon fått, både medan hon levde och nu när hon lämnat oss. Hon blev sinnebilden för att det går att lära sig nya saker hela livet, vara aktiv och möta världen; helt enkelt sitt eget exempel på en som inte ”gamlar till sig”. Hon inspirerade många och delade med sig av en positiv livssyn ända till slutet. I sanning beundransvärd.

Därför handlar detta fortsättningsvis inte om personen Dagny. Men tankar väcktes hos mig när jag hörde en programledare kommentera Dagnys bortgång med orden: ”Hur mycket har hon inte betytt för bilden av äldre.

Bilden av äldre! Mina tankar hängde sig kvar vid formuleringen och ställde en fråga: Vilken bild av äldre är det vi uppskattar och värderar högt? Vilken bild av äldre är det vi önskar få med oss medan vi själva är friska och starka, och få behålla när vi märker att åren gick obegripligt fort mellan ungdom och ålderdom.

Dagny blev kanske det tydligaste exemplet på en aktiv ålderdom. Kanske bidrog både det faktum att hon tog till sig det som brukar kallas ”ny teknik”, vilket många unga sett som omöjligt för ”gamlingar”, och den magiska 100 plus-siffran som ofrånkomligt lyftes fram i alla sammanhang där hon medverkade.

Eller handlar vår fascination av pigga pensionärer egentligen mer om oss själva.

Kanske ger oss sådana som Dagny helt enkelt ett tecken på att vår dröm om evig ungdom faktiskt kan bli sann.

Det är en bedräglig föreställning men ändå begriplig i ett samhälle där ungdom är den största tillgång man kan ha. En framtid där krafterna sinar, där tankarna inte längre går att sortera och där kroppen gör ont är helt enkelt allt för skrämmande.

För unga människor blir Dagny och det hon representerade kanske ett verktyg att jaga bort gammelspöket med. För oss som redan märker av att åren sätter spår blir Dagny ett slags halmstrå att gripa tag om: lite till, lite till.

Det finns många andra exempel på äldre personer som får träda fram som positiva förebilder. Äldre människor som gör beundransvärda prestationer på olika sätt – springer maraton, skriver böcker, deltar i samhällsdebatten och ibland till och med i melodifestivalen. Äldre människor som bara fortsätter med det de alltid har gjort och gillar, eller – som Dagny – kastar sig in i något helt nytt.

Självklart blir också jag imponerad av sådant. Ändå är det alltid något som skaver i mig när jag tar del av dessa storartade livsberättelser som ofta åtföljs av beundrande suckar: Tänk – så gammal och ändå så pigg!

Och då blir det där ”skavet” till frågor: Är det prestationerna som avgör mitt värde även när jag blir äldre? Måste vi vara varandras måttstock också på ålderns höst? För det är ju ändå så att vi åldras med olika förutsättningar. Jämlikhet existerar inte i skarpt läge, men människors värde och värdighet måste respekteras i alla lägen.

Så min fråga blir: Är det enbart ”prestationsgiganterna” som ska få prägla vår bild av äldre?

Jag tänker gärna tillbaka på mötet med Dagny. Inte den Dagny jag mötte genom media utan den Dagny jag mötte på parkbänken. En Dagny som tillät sig själv att bara vara gammal och trött, som, inför mina ögon, ”gamlade” till sig om så bara för en stund. Som den beundransvärda, men också alldeles vanliga människa hon var.

Den bilden av Dagny vill i alla fall jag ta med mig. Också!

Är det då tillåtet att ”gamla till sig” ibland? Mitt svar blir: Ja, så länge man har det valet vilket alltid är en begränsad tid. Däremot är det alltid förbjudet att ”gamla till” varandra!