Sitter i soffan och ser en gudstjänst från pingstkyrkan i Västra Frölunda.
En kör, som heter Korsdraget, sjunger. De varken ser ut eller låter som en ungdomskör, och inte heller som ett modernt lovsångsteam eller rockband. De sjunger sånger som känns igen från decennier tillbaka och ackompanjeras av dragspel, fiol, gitarr och cittra. Klassisk strängmusik helt enkelt.
Sångerna växlas med det som mötesledaren benämner som ”livsberättelser”, och jag inser att det jag är med om här hemma i soffan är precis detsamma som – när det begav sig och varje frikyrkoförsamling höll sig med strängmusik – brukade annonseras som ”vittnesbördsmöte”.
Är detta relevant i vår tid? tänker jag, påverkad av nutida diskussioner och desperat sökande efter just relevanta gudstjänstformer.
Och jag sticker ut hakan och svarar ja! För vår tid består ju inte bara av den generation som idag har den främsta tillgången till talarstolar och ”megafoner”, det vill säga 70- och 80-talister.
Den rymmer också generationer från 20-talet och framåt. Alla med sina speciella uttryck som känns igen och uppskattas, och som också behöver nås av evangelium. Inte kan de väl uteslutas från ”vår tid”. De, eller kanske vi, finns ju överallt.
Jag tror att många av dem med glädje tar emot en gudstjänst av det här slaget i sina vardagsrum.
En stor eloge till pingstkyrkan i Västra Frölunda som hade modet att gå emot trenderna och dela med sig av detta i tv-gudstjänsten.
Det betyder inte att alla gudstjänster måste vara så. Det betyder bara att mångfald är viktigt, gott och relevant i alla sammanhang.
Tänkvärt, Kerstin! Det är lätt att hamna i ena eller andra diket.