Läser i Dagen i dag om Wasti Feldt-Johanssons bortgång och påminns om att man varit med en stund i svensk pingstmedia.
Wasti Feldt mötte jag bara en gång. Jag var reporter på pingströrelsens tidning Evangelii Härold, när jag fick uppdraget (eller kanske tjatade mig till) att få göra en intervju med henne i samband med att hennes bok ”Kvinnan i frikyrkan” publicerades. Detta var en händelse vi inte kunde gå förbi, tyckte jag.
Jag minns Wasti Feldt som en mycket mål- och kallelsemedveten person med en osedvanlig styrka och oräddhet.
Många tyckte att hon var inne på helt fel spår. Andra menade hon kanske hade något att säga, men borde vänta ”tills tiden var mogen”.
Själv visste vad hon gjorde. Hon såg sig själv – och fick känna på – att hon var den yttersta spetsen på plogen. Hon borrade sig fram i motståndsmyllan, hon tog smällarna och hon var övertygad om att bara så kunde hon bereda vägen för de kvinnor som hon visste stod i breda led och väntade, alldeles bakom henne. Detta var hennes uppdrag.
Men sådant kunde inte få stå oemotsagt i pingsttidningens spalter. Det menade i alla fall den som satt på chefredaktörsstolen. Förmodligen var han lika övertygad om sin uppgift ”som väktare på muren” och skrev en spetsig ledare där han kraftfullt tog avstånd från det som Wasti Feldt uttryckte i intervjun.
Att alltihop publicerades mitt i pingströrelsens predikantvecka som pågick i Filadelfiakyrkan i Stockholm, gjorde att det fick stor uppmärksamhet. SVT:s nyhetsredaktion drog med kamerateam och reporter till kyrkan och gjorde ett inslag om den kontroversiella frågan i rörelsen.
Så gick det till då.
Tiden har gått och i Dagens minnesartikel vittnar några andra kvinnor om Wastis betydelse för deras egen väg in i förkunnartjänst i pingströrelsen.
Men kanske fick aldrig Wasti, åtminstone inte offentligt, den uppskattning hon borde fått för sin banbrytande gärning. Inte förrän i dag, när hon är borta.
Själv kan jag, så här i efterhand konstatera att jag, på mitt lilla hörn, fick vara med när historia skrevs.