Gick till närbutiken för att köpa bröd. Laddade, på vägen till bröddisken, en plastpåse med ett ganska stort lass vindruvor till det facila och lockande kilopriset av 10 kronor.
I kassan vägs påsen nogsamt och mina inköp räknas samman. Kassörskan tittar på mig och frågar om jag har bonuskort.
– Nej, svarar jag som alltid på den frågan. Inom parentes sagt så är jag lite emot systemet med en massa kundkort överallt. Tycker allt vore enklare om man sänkte priserna rakt av i stället, men jag inser också att det handlar om att pressa fram köptrohet hos kunderna.
Men nu höjde denna avsaknad av kundkort vindruvspriset rejält. Jag hade bländats av lockpriset och inte sett att det var ett erbjudande för medlemmar.
Nåväl, jag tvekar en stund. I stället för 10 kronor skulle kilopriset vara drygt 56 kr vilket gör en ganska stor skillnad. Så stor att jag funderar en stund om jag ska ta dem med eller inte.
Då räcker plötslig kvinnan som väntar på sin tur efter mig i kassan fram sitt kundkort mot mig. Hon är inte så bra på att uttrycka sig på svenska språket men uppfattar tydligt mitt dilemma. Jag förstår att hon erbjuder mig att nyttja kortet.
Eftersom jag inte är så insatt i regelverket runt just kundkort så tittar jag lite frågande på kassörskan.
– Det är helt okej, säger hon och med en nick åt den vänliga kortinnehavaren tillägger hon:
– Och hon får ju bonus!
Jag tackar och tar emot erbjudandet.
På väg hem, med vindruvor och bröd i bagaget, funderar jag lite över det där.
Kanske är det så med livet. Om vi hjälper varandra så vinner alla på det. Att vara generös och hjälpsam kanske handlar om att samla bonuspoäng, kanske inte omedelbart men i långa loppet.
En bonus som faller ut när vi bäst behöver den.
Vilken härlig historia!
Maria: Långt ifrån lika intressant och roande som era från Zanzibar, dock. Ser fram emot er Arusha-tillvaro.
I det långa loppet är jag säker på det lönar sig att samla bonuspoäng på rätt sätt. Dessutom tror jag att det smittas på ett mycket ofarligt sätt.