Klason.se

Rubriken på det här inlägget är ett citat ur en söndagsskolsång som jag kom att tänka på när jag läste en artikel häromdagen. Den fanns i tidningen Dagen och handlade om vad som distraherar unga människor bort från bibelläsningen. (Dagens egen version av ”pärleport” hindrar mig dock att länka.) Samtidigt vill jag rekommendera Björne Erixons artikel i dagens Dagen.

Den förstnämnda artikeln var ett försök att referera från ett seminarium i ämnet på Teologiska högskolan i Stockholm. Om seminariet har jag inget att säga då jag inte deltog, och referatet i tidningen gav inte särskilt mycket vägledning.

Men det som fångade mitt intresse var den alltför förenklade, och möjligen förstorade, fokuseringen på den unga generationens distraktioner.

Som vanligt fick den digitala världen och sociala medier sig en släng som ”bovar” och uppslukare av yngre människors engagemang.

Må så vara! Men jag tror inte ett ögonblick att detta är problemet när det gäller bibelläsning. Om intresset för Bibeln fanns så skulle ju de digitala möjligheterna och de sociala nätverken användas för att, i ännu högre grad, hitta sökvägarna in i Bibelns texter och inspirera andra att göra detsamma.

I slutet av artikeln lyftes en annan möjlig förklaring fram, nämligen att symboler och symbolhandlingar ersatt bibelläsningen för de unga.

Symboler i andaktsutövandet ska definitivt inte föraktas. De är hjälpmedel för alla sinnen att ”ta in” det heliga och oförklarliga, och det är något som vi alla behöver både öva oss i och uppleva.

Men jag tror vi går miste om väldigt mycket om vi låter det ena utesluta det andra. Bibelläsningen är förvisso näring för det personliga andaktslivet, men också mycket mer än så: det är kunskap om Gud och hans ord som ger sammanhang och mening inte bara åt sina egna utsagor utan faktiskt åt hela vårt liv och vår tillvaro.

Jag tänker att det minskade intresset för bibelläsning i hög grad handlar om tidigare generationer och en försummad ”överlämning” av bibelläsandet som värde.

I den artikel jag nämnde talades det om ”läseri” och ”läsare”.

För att hitta ”läsarna” så får en trettioåring i dag nog leta bakåt i generationerna. I bästa fall finner han dem i mor- och farföräldragenerationen, men förmodligen måste han gräva djupare än så.

De riktigt unga – tonåringarna – ja, de har nog tappat kontakten helt och har inga som helst referenser till ”läsarna” och deras vanor. Kanske kan vi hoppas på att upptäckaranda kan väcka intresset för Bibeln i den gruppen, och att konfirmationsundervisning i olika former kan trigga detsamma.

Själv är jag (60+) uppväxt i frikyrkan med länkar bakåt i flera generationer. Och ändå har jag, efter att nu ha förmånen att arbeta som redaktör för bibelläsningsguiden Bibeln idag, upptäckt hur mycket jag har missat tidigare i Bibelns värld. (Det handlar inte om teologisk spetskunskap utan om en vanlig lekmans upptäckter.) Under min ”resa” har de regelbundna bibelstudierna nästan försvunnit ur församlingens veckokalender och predikningarna har ofta (dock långt ifrån alltid) alltmer karaktären av livskunskap i allmänhet.

I en tid som vår, när allt nagelfars och ifrågasätts, kan vi inte negligera kunskap och kännedom om hela Bibeln. Det handlar om att veta vad man tror på, och det räcker inte alltid att citera en, ur sitt sammanhang, lösryckt minnesvers.

Den unga generationen måste självklart ta ansvar för hur de använder Bibeln och sin tid. Men generationerna närmast före måste nog ta sig en funderar på vad som egentligen hände med ”läseriet”! Kanske finns det utrymme för lite självinsikt? Vad distraherade oss?

De goda nyheterna är att skatten finns kvar där vi lämnade den!  Nu gäller det att hitta vägen dit!

I dag är det Trettondag jul.

Den dagen har en alldeles speciell laddning för mig, uppvuxen som jag är i pingströrelsen. Trettondagen var den givna årsmötesdagen, så också i den lilla församlingen där jag hörde hemma. Årsmötet var lika med fest när jag var barn. Framförallt såg man fram emot den där kaffepausen som brukade infalla mellan själva högtidsmötet och det som sedan följde – förhandlingar med årsberättelse, diverse val och annat som man nog kan kalla föreningsformalia. Ett jättestort kakkalas där församlingens kvinnliga medlemmar bidrog med hembakat, kaffekoppar som balanserades i bänkraderna och vi, med lite spring i benen, fick chansen att göra av med lite överskottsenergi.

När jag blev lite äldre lärde jag mig uppskatta också årsmötets alldeles speciella gemenskapskänsla i övriga delar. Aldrig var tillhörigheten så tydlig som på årsmötet. Årsberättelsen ton av vad vi åstadkommit under året som gått och valen till olika uppdrag talade sitt tydliga språk om att detta gjorde vi tillsammans, det var vår gemensamma angelägenhet, glädje och ansvar.

Lite förändrad karaktär blev det förstås när jag så småningom flyttade till huvudstaden. Från en mycket liten ort och en mycket liten pingstförsamling, till Sveriges största stad med Sveriges största pingstförsamling.

Men årsmöte fanns det också där, och dagen var densamma – trettondagen. Och även om allt var större och en stor del av folket såväl på ”gubbhyllan” som i bänkarna runt omkring var obekanta för mig, så kunde jag känna igen känslan av gemenskap och tillhörighet.

I dag har min församling ”rationaliserat” bort årsmötet, åtminstone i denna specifika form. Kanske finns det goda argument för det, men jag måste bekänna: Jag känner en viss saknad.

Förmodligen finns det en hel del av mina eventuella läsare här som nu avfärdar mig som en svårt nostalgisk traditionskramare.

Kanske är det så. Men jag vill ändå väcka tanken om att församlingstillhörigheten faktiskt kan behöva en tydlig fixpunkt, en påtaglig, fysisk markering som årsmötet med alla sina delar kan utgöra. Jag hoppas att församlingar som fortfarande bjuder in till århögtid förstår att vårda den som en manifestation i fest och glädje för gemenskap och delaktighet.

”…vi räcker varandra handen och önskar varandra frid…” (Segertoner  301:3).

Visst är det vackert!

Jag måste bara berätta att jag har världens bästa jobb!

Det fyller inte hela min tid, det är bara en liten deltid, men det räcker till att fylla hela mitt liv.

Jag har glädjen att få redigera bibelläsningsplanen Bibeln idag och det har fått mig att inse vikten av att faktiskt läsa Bibeln ”på riktigt”, i hela sitt sammahang.  Bibeln idag tar hela Bibeln på allvar och varje avsnitt kommenteras av utvalda skribenter, en del teologer, präster och pastorer till professionen men också av lekmän. Alla gör sitt bästa för att placera bibelordet såväl i historisk kontext som i din och min vardag.

Jag vet att det är väldigt skiftande i våra olika svenska kyrkotraditioner hur man använder Bibeln och vilken plats själva bibelläsningen har, både offentligt och i det enskilda andaktslivet.

Men jag har en känsla av att bibelläsningen inte riktigt har den ställning som den borde ha. Visst sprids det en hel del bibelverser runt omkring, inte minst i sociala medier och i olika kristna publikationer, och visst är det fantastiskt när man upptäcker att ”Dagens bibelord” landade alldeles rätt i min situation. Det är alltid bra att bibelordet används.

Men ibland kan jag, åtminstone i de kyrkliga sammanhang jag rör mig, sakna just det bibliska sammanhanget i undervisningen. Inte alltid, men ganska ofta, lämnar jag en gudstjänst med känslan av att det är – lite provocerande uttryckt – predikantens personliga tanke som får ”stöttning” av ett speciellt bibelord, och inte – som jag tycker att det borde – bibelordet får utgöra grunden för predikantens tankegångar.

Under de senaste veckorna är det några saker som fått mig att fundera lite extra på mitt förhållande till Bibeln och där jag anar att bibelkunskap hos oss kommer att bli extra viktigt.

Jag läser till exempel om hur det här och där poppar upp påbud om att det kristna budskapet måste tonas ner eller helt kopplas loss, till och med från traditioner som i grunden är kristna. Nu senast en tanklös idé (som också drogs tillbaka) i Helsingborg, om att förbjuda ett traditionellt julspel i samband med julaktiviteter.

Jag läser också om hur Smyrnaförsamlingen i Göteborg återigen förhörs offentligt i media angående sin hållning när det gäller medlemskap och homosexualitet, allt kopplat till frågan om statliga bidrag.

Frågan om frikyrkans undervisning, om och hur den har varit skadlig för barn som vuxit upp sådana sammanhang, dyker också upp med jämna mellanrum, utanför kyrkan men också internt i kristna sammanhang.

I allt detta tycker jag mig skönja att det drar ihop sig till skarpt läge. Och i det läget gäller det för oss kristna att faktiskt veta vad vi tror. Värderingar, som för bara några generationer sedan var gemensamma, förändras och förkastas, och vi har alla ett eget ansvar att försöka hitta en väg i allt detta. Det duger inte längre att rabbla inlärda fraser eller citera enskilda bibelverser – vi behöver, som Petrus säger – ge besked! (1 Pet 3:15)

Och tro mig – det är, om inte helt enkelt, så i alla fall mindre svårt om vi gör vår läxa och tar oss an Bibelns budskap i sin helhet.

Det kan förstås göras på olika sätt. Men jag tillåter mig vara lite partisk och hävda att Bibeln idag är ett bra verktyg i det arbetet.

Vill du veta mer om Bibeln idag så titta in på på den här sidan. Men jag kan också rekommendera Filadelfias i Stockholm hemsida. Leta upp webb-tv och klicka in dig på Anders Sjöbergs undervisning om de fyra evangelierna. Där får du ett utmärkt exempel på hur fascinerande ett bibelstudium med sammahang kan vara.