Klason.se

I debatten runt Sigfrid Demingers artikel i Dagen för någon vecka sedan, om frikyrkligheten som inte bar, har kommentarer och uttalanden rusat omkring i cyberrymden och media, och säkert i många, mer marknära, samtal.

”I ljuset av den enorma mångfald som finns i musik och kulturlivet i Sverige i dag utanför kyrkans väggar ser jag ett enormt behov av en breddning av det extremt smala kulturella uttryck vi levt med som kyrka under lång tid”, skriver Daniel Röjås (Dagen 9/2 2012) i sitt svar på Demingers kritik.

Jag tänker inte gå i polemik med honom om just detta, eftersom jag inte riktigt förstår vad han menar, men det fick mig att börja tänka bakåt.

Musiken i gudstjänsten får ofta representera kulturen när den här frågan diskuteras. Lite för enkelt, enligt mig, som menar att problemet är långt djupare och allvarligare än generationernas olika musikpreferenser.

Trots detta gav det mig anledning att tänka efter: Hur såg det frikyrkliga musikutbudet under 70- och 80-talen i Sverige, den tid då jag själv var i samma ålder som församlingsledare och tongivande personer är i dag. Det finns naturligtvis musikledare som är bättre skickade för en genomgång av detta, men jag var ändå med och deltog under den tiden. Och detta är ju faktiskt min blogg.

Jag minns förstås strängmusiken som överlevt från 50- och 60-talen. Så smått började den under den här tiden uppträda under andra namn som offensivgrupp, offensivkör eller något annat, mer i tiden. Kanske också för att de tidigare frekventa stränginstrumenten, dragspelen och annat som av hävd hörde dit, ersattes med kompgrupp med piano, gitarr, bas och trummor som standarduppsättning.

Större församlingar hade förutom denna, lite mer öppna sångargemenskap, även blandade körer – manskörer och damkörer kunde också förekomma – ungdomskör, som så småningom utvecklades till mer eller mindre utpräglade gospelkörer, och ibland flera barnkörer för olika åldrar. Då och då kunde det också finnas utrymmer för skolade solister.

Blåsorkestrarna, som varje församling av någorlunda storlek höll sig med, började tappa sin attraktionskraft, en del lade om såväl instrumentuppsättning som repertoar och började uppträda som brassband.

Församlingar som var begåvade med många duktiga instrumentalister samlade också ihop till symfoniorkestrar.

Den tidens ungdomsmusik, pop och rock, fick också sitt utrymme i församlingen, om än ofta i speciella möten och samlingar.

Hur såg då musikutbudet utanför kyrkans väggar ut på den tiden? Det tog sig många uttryck redan då, förstås, och var alltför brett för att speglas i sin helhet här, men jag vill minnas ett det var under den tiden som till exempel musikalen gjorde sitt intåg i de breda folklagren och uppsättningar avlöste varandra på teatrar här hemma, och nog var vi många som tog oss till London för att titta på musikaler av hög klass.

Här svarade kyrkan ganska direkt. Kanske var kören Choralerna först med till exempel ”Befriad”, och visst minns vi Urban Ringbäcks och LO Forsbergs ”Lukas”, ”777” med flera.

I Filadelfiaförsamlingen i Stockholm fick barnmusikalerna också stor uppmärksamhet. Den sjungande julgranen gjorde entré för att sedan återkomma varje jul i ett par decennier.

Nej, jag tycker nog inte att kyrkans utbud varit extremt smalt tidigare och, framför allt: Det spelades verkligen inte bara orgel i frikyrkan för trettio år sedan!

Om jag sticker ut hakan så tycker jag nog att musiken i den gudstjänst som nu etableras är långt smalare och enkelriktad i sitt utbud, då den vänder sig till en grupp som inte bara avgränsar sig genom sin ålder utan också genom en speciell musiksmak.

Att stå upp tillsammans med den stora församlingen och sjunga ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig…” till en brusande orgel tycker jag fortfarande är en mäktig upplevelse som jag gärna skulle unna alla.

Men kanske ger denna eftertanke också anledningen till lite självkritik: Tänk om det i själva verket var den här generationen som planterade ”underhållningsfröet” i gudstjänsten och, så att säga, krattade manegen för det som vi nu diskuterar. Allt säkert med goda intentioner, precis som de som nu leder utvecklingen, men kanske med lite bristande analys av vad man vann och vad man förlorade.

Jag tillhör dem som tycker att underhållningsmentaliteten gått alldeles för långt och nu vässas ytterligare så att, åtminstone jag, inte längre känner igen gudstjänsten.

Jag skäms inte för att säga att jag önskar att gudstjänsten åter blir en tydlig mötesplats mellan människa och Gud, men också mellan människa och människa. Jag längtar efter delaktighet i gudstjänsten (något som knappast uppmuntras med allt ljus på ”scenen” och ”publiken” i mörker).

Att fira gudstjänst tillsammans som församling är, som jag ser det, en nödvändig del av det kristna livet och uppdraget.

Vi som tillhör en tidigare generation måste ta på oss vår del av ansvaret för utvecklingen. Men vi vill också – om vi får – vara med och vinna frikyrkans framtid.

I mina dagliga rutiner ingår numera att titta in på tidningen Dagens nätupplaga. I dag hittade jag en debattartikel med rubriken Frikyrkligheten bar inte, av Sigfrid Deminger och jag blev lite glad, även om artikeln i sig är långt ifrån något glädjeutbrott.

Deminger som, så långt jag förstår, har vandrat från EFK (ÖM) till SMK tycks nu ha gett upp hoppet om frikyrkan helt och vänder sig nu till Svenska kyrkan. Men det är egentligen inte det intressanta, det är i stället själva ämnet i artikeln. Och jag är uppriktigt tacksam för att han vågar lyfta de här frågorna offentligt. Den som gör det riskerar ju att avfärdas som bakåtsträvare och gammaldags – kanske till och med pensionär – och därmed en som i bästa fall bör betraktas med milt överseende, i värsta fall tystas. Eller möjligen drabbas av ett till skämt förklätt åsiktsförtryck.

En del kommentarer till artikeln som jag hittills sett, visar upp just en sådan ryggmärgsreaktion, att allt är en generationsfråga, och sådana måste vi leva med.

Visst kan jag hålla med om att varje tid söker sina egna uttryck och sina egna gudstjänstformer och att det ofta uppstår konflikter runt detta. Har man varit med några år så vet man ju också att inget är nytt under solen. Men kanske har denna ständiga strävan att vinna generationskampen också betytt att vi tappat bort det viktigaste: vår identitet som Guds församling.

Jag, som bara är vanlig frikyrkomedlem, önskar ett offentligt samtal som borrar långt djupare ner i den jord som såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna vuxit i och inte stannar vid att betrakta och bedöma det som växer på ytan. Jag önskar ett samtal som orkar se bortom de ytliga uttrycken som skiljer såväl kyrkor som generationer åt och som vågar söka sig mot rötterna och finna källan.

Där tror jag att Demingers artikel kan bli en utgångspunkt. Jag är inte lika pessimistisk om frikyrkans framtid och inte fullt så optimistisk om Svenska kyrkan. Men jag tror att vi måste våga vara en tydlig gudstjänstfirande församling där vi tillsammans finner vägen till Gudsmötet utan att ängsligt känna efter var vinden blåser.