Klason.se

Vad blev det av julen (eller Var blev julen av)

Postat den 19 december, 2011 av kerstin

Julstress eller jultristess var rubriken på ett inslag i radions God morgon, världen i söndags.

Det var ett intressant inslag (som jag inte lyckades länka) om svenskarnas förhållande till julen och där ställdes även frågan om vart 70-talets alternativa jular tog vägen.

Själv fastnade jag för själva ingressen, där reportern Olle Hägg formulerar sig ungefär så här:

Sverige är sekulariserat. Julen kristna innehåll är inte längre aktuellt, men något meningsfullt har inte kommit i dess ställe. Därför väljer alltfler att fly från julfirandet.

Alla kanske inte håller med. Men visst är det en intressant tanke och ta till sig.

Tänk om det är så att traditioner som inte är förankrade i något annat än sig själva, faktiskt till sist bara blir plikt – ett stressmoment eller rentav tristess.

Tänk om människor till sist upptäcker att allt som blev kvar var glättigt omslagspapper och att paketet i själva verket var alldeles tomt.

Som kristen känner jag mig lite utmanad av tanken. Har vi månne vårdat traditionerna mer än själva budskapet? Inbillat oss att detta går att bädda in i hur mycket julgransglitter och mysighet som helst och ändå tro att det ska lysa av sig självt?

Är det dags att befria Jesusbarnet från traditionsgisslet eller går det att implantera nytt liv i döda traditioner?

Kanske är Skolverkets omdiskuterade påbud att fira jul utan kristen inblandning en liten indikator på vart vi är på väg. Och att det är hög tid att göra något åt det.

Om inte så kommer vi – åtminstone om man ska tro God morgon, världen – att förlora alltihop. Allihop!

Publicerat i Kyrka och samhälle | Lämna en kommentar

Gå på vatten

Postat den 22 november, 2011 av kerstin

Lyssnade lite i efterhand på Ekots lördagsintervju med Mats Odell, kandidat till partiledarposten i Kristdemokraterna, och konstaterar att den första fråga som ställdes till honom löd: ”Tror du att Jesus gick på vattnet?”. Tydligen är det den frågan som framför andra definierar begreppet kristen höger i Sverige, en stämpel som för övrigt många mediedebattörer redan tidigare försökt sätta på Odell.

Lite höjer jag nog ändå på ögonbrynen inför den status frågan har. Den hamnar alltså före både aborter, samkönade äktenskap och vårdnadsbidrag, som ju annars häftar fast vid den allmänna bilden av Kristdemokraterna.

Även om man kan gå med på att begreppet kristen höger har viss politisk laddning, så är väl svaret på just denna fråga knappast kontroversiellt eller avslöjande för en eventuell politisk agenda.

Då finns det en annan ”Jesus-fråga” som jag tycker vore betydligt intressantare att ställa, nämligen: Vem tror du att Jesus är?

Evangelierna ger sitt svar om man tar sig tid att läsa episoden om vattenpromenaden ordentligt och med öppna sinnen. I undertexten (nej, det är ingen ordvits) ligger nämligen en intressant berättelse värd att ta till sig. Där kan man konstatera att Jesus upptäckte att hans lärjungar hade problem, de var livrädda och de behövde honom. Och det vi kan förstå är att när Jesus ser att människor behöver honom, då finns det inget som kan hindra honom. Han till och med går på vatten! Vet inte om denna tolkning håller rent teologiskt, men det är i alla fall vad jag tänker när jag läser om detta.

Frågan ”Vem tror du att Jesus är?” vore därför, enligt min mening, en mer relevant fråga till en kristen politiker. Svaret torde och borde nämligen innebära konsekvenser i form av modiga politiska ställningstaganden och beslut, inte minst i frågor som bottnar i människosyn.

Skulle detta sedan betraktas som kristen höger, så gärna för mig. Men risken är att stämpelfärgen rinner bort när kristna, politiker och alla andra, inte bara håller för sannolikt att Jesus trotsade naturlagarna, utan på riktigt vågar ta honom i handen och ”gå på vatten”, för sina medmänniskors skull.

Ungefär så tänker jag.

Publicerat i Kyrka och samhälle, Media | 1 kommentar

Relevant gudstjänst

Postat den 30 oktober, 2011 av kerstin

Sitter i soffan och ser en gudstjänst från pingstkyrkan i Västra Frölunda.

En kör, som heter Korsdraget, sjunger. De varken ser ut eller låter som en ungdomskör, och inte heller som ett modernt lovsångsteam eller rockband. De sjunger sånger som känns igen från decennier tillbaka och ackompanjeras av dragspel, fiol, gitarr och cittra. Klassisk strängmusik helt enkelt.

Sångerna växlas med det som mötesledaren benämner som ”livsberättelser”, och jag inser att det jag är med om här hemma i soffan är precis detsamma som – när det begav sig och varje frikyrkoförsamling höll sig med strängmusik – brukade annonseras som ”vittnesbördsmöte”.

Är detta relevant i vår tid? tänker jag, påverkad av nutida diskussioner och desperat sökande efter just relevanta gudstjänstformer.

Och jag sticker ut hakan och svarar ja! För vår tid består ju inte bara av den generation som idag har den främsta tillgången till talarstolar och ”megafoner”, det vill säga 70- och 80-talister.

Den rymmer också generationer från 20-talet och framåt. Alla med sina speciella uttryck som känns igen och uppskattas, och som också behöver nås av evangelium. Inte kan de väl uteslutas från ”vår tid”. De, eller kanske vi, finns ju överallt.

Jag tror att många av dem med glädje tar emot en gudstjänst av det här slaget i sina vardagsrum.

En stor eloge till pingstkyrkan i Västra Frölunda som hade modet att gå emot trenderna och dela med sig av detta i tv-gudstjänsten.

Det betyder inte att alla gudstjänster måste vara så. Det betyder bara att mångfald är viktigt, gott och relevant i alla sammanhang.

Publicerat i Kyrka och församling | 1 kommentar

Gaddafi, Långared, Ljungby och Bildt

Postat den 21 oktober, 2011 av kerstin

Gaddafi, eller Khadaffi (beroende på vilken kvällstidning man läser) är död. Själv känner jag alltid lite motstånd inför jubel vid en annan människas död, men visst kan jag och alla andra som föredrar demokrati framför diktatur och mänskliga rättigheter framför förtryck, ändå dra en suck av lättnad. Åtminstone tills vidare.

Men jag konstaterar, med viss tillfredsställelse, också några andra, goda bieffekter av denna världsnyhet.

För när Libyen dominerar den stora scenen i det lilla nyhetslandet Sverige, så blir det, per automatik, mindre plats för annat. Till exempel för Långared och Ljungby.

Visst har det förfärliga dubbelmordet och lika förfärliga barnamordet fortfarande en rättmätig plats i nyhetsrapporteringen.

Men det begränsade utrymmet begränsar även behovet av vilda spekulationer, av ”konstgjord” dramatik, närgångna bilder och mer eller mindre motiverade och välgrundade kommentarer av ”traktens folk”.

Det innebär, kanhända, en välbehövlig andhämtningspaus för dem som är närmast berörda. Kanske får de en chans att möta varandra utan störande kameralinser som dokumenterar varje tår, kanske slipper de, för någon dag eller två, möta sin egen smärta formulerad i skrikande rubriker. Kanske vågar de, utan att riskera att hamna på löpsedlar, ge uttryck för sin sorg och saknad, att dela den med varandra och ge varandra lite medmänsklig värme och omsorg.

Det vill jag unna jag dem.

Att sedan också Carl Bildt får mindre utrymme i spalterna i dessa dagar – tja, det är ju en helt annan sak.

Publicerat i Stora världen | Lämna en kommentar

Folkrörelsernas återkomst?

Postat den 2 oktober, 2011 av kerstin

I en tid när diverse partier brottas med ledarfrågor och snabba lösningar för att vända opinionssiffror, kom jag att tänka på en krönika jag skrev under ovanstående rubrik i tidningen Världen idag, efter den borgerliga alliansens första segerval 2006.

Då jag inte kan länka så återger jag här ett utdrag. Kanske är mina tankar om demokrati och folklig delaktighet aktuella också idag.

…

Den här gången har det andra blocket, det borgerliga, ”tagit tjuren vid hornen” och sett till att redan före valet demonstrera en allians där ”alla ska bidra och alla ska vinna”, där bidraget är givande och tagande när det gäller hjärtefrågor och vinsten förstås är en regeringsmedverkan.

Det gav oss väljare tydliga alternativ i valet, men också tveksamhet om utrymmet inom alliansramen för de frågor vi brinner för och gett ett speciellt parti förtroende att förvalta. Givandet och tagandet kommer ju att – och måste – fortsätta också efter regeringsbildningen om den ska lyckas med sin regeringsuppgift i samlat skick.

I det här läget gäller det för oss vanliga väljare att förstå att vår demokratiska insats också kan sträcka sig längre än till valurnorna. Ska partiernas särskiljande frågor leva och växa i alliansrabatten behöver de drivas kraftfullt från folkdjupen. Våra valda beslutsfattare, både i riksdag och regering, behöver mer än någonsin tydligt folkligt stöd att hänvisa till för att nå framgång med sina visioner, idéer och förslag. Både de och vi väljare behöver också ständigt ha klart för oss att politikerna sitter där på vårt uppdrag och inte acceptera att de låter sig bindas för hårt av maktens krav på följsamhet.

Kanske är det rentav läge för en ny folkrörelsevåg i Sverige? Eller lobbyism från folkdjupen. Historiskt vet vi att folkets förmåga att genom folkrörelser göra sina röster hörda har gett resultat. Nykterhetsrörelsen till exempel var så stark att nykteristerna i riksdagen till slut faktiskt blev överrepresenterade i proportion till väljarna.

…

Folkets frågor och folkets svar är alltför viktiga för att slås in i paket som öppnas bara vart fjärde år. Demokrati värd namnet kräver mer plats än vad som erbjuds i en valurna.

En levande, engagerad, öppen debatt och opinionsbildning från folkdjupen, också mellan valen, torde dessutom vara det mest effektiva sättet att bekämpa såväl främlingsfientlighet, etisk kollaps, korruption och girighet i politiken och resten av samhället.

(Ur Världen idag, sept 2006)