Identitet i förändring?

Postat den 30 september, 2011 av kerstin

Kvällen är mörk. Senhösten är på väg in i riktiga vintern och jag är på väg till en samling i kyrkan. När jag får kyrkobyggnaden inom synhåll möts jag av en överraskande bild.

Den imponerande, om än ofta lite livlösa fasaden (ja, det handlar om en välkänd kyrka vid S:t Eriksplan i Stockholm) är upplyst inifrån. Inte bara genom fönsterraderna – hela fasaden tycks glittra och stråla värme och förväntan ut mot omgivningen.

Finklädda och glada människor strömmar mot de öppna portarna. Ingen tvekan om att de ser fram emot något utöver det vanliga – en härlig festkväll.

Vad var detta? En dröm? En övernaturlig, kanske profetisk, syn om församlingens strålande framtid?

Tyvärr! Det var på riktigt, alldeles konkret och verkligt och det gjorde mig lite bedrövad.

För den här kvällen var kyrkan inte kyrka. Den var konsertlokal. Ingen satanistisk rockkonsert eller musikal med tveksamt innehåll, utan en – förmodar jag – trevlig och oförarglig julkonsert. Kanske med en eller annan visa om små ”ockulta” tomtenissar som smyger fram ur vrårna, men säkert också med budskapet om den heliga natten, vackert framförd i ord och ton. Inget att bli direkt upprörd över, alltså.

Varför då bedrövad? Och vad hade hänt med mötet jag var på väg till?

Det försiggår nere i källarregionerna. I en fönsterlös lokal, symboliskt nog utan möjlighet till vare sig insyn eller utsikt, samlas församlingen (nåja, någon procent av den i alla fall) till sin sammankomst.

Beklämd och sorgsen över vad jag sett, vänder jag hem. Ledsen över att det inte är församlingen utan tillfälliga hyresgäster, som strålar välkomnande och varmt från kyrkan ut till folket, och betänksam över att församlingen inte har användning för sin kyrka, och att det därför finns utrymme för, och behov av, uthyrning.

Det faktum att Filadelfiakyrkan hyrs ut till kommersiella konserter har uppmärksammats i media och föranlett en viss debatt, bland annat i tidningen Dagen och dess nätupplaga. Och, visst – om detta kan man både tycka och säga mycket.

Det jag här har skrivit är inte något inlägg i den debatten, men väl föranlett av densamma. Där väcktes detta gamla minne liv, för övrigt från en tid långt innan Niklas Piensoho blev föreståndare för församlingen och långt innan några ombyggnadsplaner var påtänkta.

En del av den aktuella debatten handlar om huruvida kyrkan ska betraktas som helig eller inte? Och om det råder uppenbarligen delade meningar.

Upplevelsen den här kvällen formulerade av sig själv en lite annorlunda frågeställning, nämligen om en kyrkolokal kan ha en identitet som ett hem för en gudstjänstfirande församling? Jag vet inte. Men om det är så, finns det kanske anledning att fundera över följdfrågorna: Vad händer om den identiteten förändras eller förloras? Riskerar församlingen då att inte bara bli främling i sitt eget hem utan dessutom allt mindre synlig i sin omgivning?

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar

Tumvers 2.0 (eller lapp möter app)

Postat den 29 september, 2011 av kerstin

Minns ni tumverserna? De där bibelorden man hittade, efter att på måfå ha slagit upp Bibeln i hopp om ett passande budskap till vägledning och tröst just där.

Jag kom att tänka på dem när jag läste på min egen församlings hemsida, och i tidningen Dagen om en så kallad app (ett litet program som kan laddas ner till en Iphone-telefon).

Den heter ”Frid i själen” och kan förmedla goda bibelord som passar som hand i handske till din sinnesstämning. Fantastiskt! En Tumvers 2.0, tänkte jag.

För här har en utveckling skett. Urtumversen var inte alltid så pålitlig. Ibland fick man konstiga, för att inte säga helt obegripliga resultat. Den var alltså ganska slumpartad och inte alltid till någon hjälp, även om jag är övertygad om att Gud då och då samspelade i detta.

En annan variant var ”mannakornen”, små, små papperslappar med en tryckt bibelhänvisning på som förvarades i en liten ask eller skål. När man behövde ett ”tilltal” plockade man upp en lapp och öppnade Bibeln.

Samma där, lite slumpmässigt, även om jag misstänker att vissa besvärliga bibelställen aldrig hamnade på något mannakorn.

Med ”Frid i själen”-appen är det annorlunda. Ingen risk för bakslag där. Med teknikens hjälp, där du kan ställa in din sinnesstämning på en liten mätare, garanteras du ett väl anpassat bibelord. En slags ”feel good-kristendom” skulle man kunna kalla det, om man vill raljera.

Men det vill jag ju inte. Jag tror på bibelordets möjligheter och är säker på att det fungerar också i avancerad, ny teknik.

Men för den som ärligt söker Gud, hans vägledning och hjälp tror jag inte att det räcker, vare sig med tumverser eller elektroniska meddelanden, en uppfattning jag säkert delar med alla inblandade i ”Frid i själen”-appen.

Låt mig därför slå ett slag för ett annat, enkelt sätt att lära känna Bibeln på ett djupare plan. Jag har under några månader haft förmånen att arbeta med något som heter Bibeln idag, en bibelguide för daglig bibelläsning som drivs i ekumenisk anda. Eftersom jag nu inte längre är personligen inblandad i utgivningen, så är jag, fullständigt oombedd, frimodig nog att rekommendera detta.

Det handlar om daglig bibelläsning utifrån en bibelläsningsplan, kompletterad med mycket, korta och lättillgängliga reflektioner om texten, där både teologer, förkunnare och lekmän finns bland skribenterna.

Här väjer man inte för de svåra texterna, men hittar sammanhang som kopplar dem till läsarens dagliga liv.

Det här går att prenumerera på. Det är billigare än Iphone och pålitligare än tumverser, men ger både kunskap och förståelse för Bibelordet som helhet, vilket visar vägen till en varaktig gudsrelation i livets alla lägen.

Publicerat i Kyrka och församling | 2 kommentarer

Septembersommar

Postat den 17 september, 2011 av kerstin

Jag tar promenadvägen ner mot Ulvsundasjön. Passerar rönnbärsträden med sina klasar av röda bär. Konstaterar samtidigt att hösten kommit fläckvis till björkdungens lövverk, där gula fält kontrasterar skarpt mot det fortfarande gröna. Nere vid 4H-gården pågår utelivet ännu – eller kanske igen. Fåren tuggar i sig grässtrån som barnen sticker in genom staketet. Lekplatsen kantas av barnvagnar och från gungorna och rutschkanan kan man, om man blundar, höra sommaren i rop och skratt.

Vinden krusar vattenytan precis lagom för solens strålar att glittra i. Vid bryggorna ligger båtar och väntar på att få komma upp, men en och annan har lämnat förtöjningarna för en sista tur. Kanske!

Människor i sommarlinne och shorts blandar sig med mer de mer påklädda – de som garderat sig med både jacka och halsduk. Och tillsammans blir de sinnebilden för en dag som denna, en som inte låter sig bindas i almanackan – en sommar mitt i höstens första månad. En bonussommar.

Flera kanske kommer – eller inte. De kan inte schemaläggas, inte tas för givna.

För bara några dagar sedan visade hösten upp sig i en maktdemonstration. Stormen slet i träden och höjde havet.  På fönsterbleck och mänskliga kinder trummade regnet hårt och obönhörligt sitt dystra bud om höst och mörker. Och jag vet att det händer.

Hösten bär inga löften – inte till mig. Men minnet av en sommardag i september tänker jag bära med mig. Som kompensation.

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar

Riksdag, religion och rågångar

Postat den 15 september, 2011 av kerstin

Idag är det riksdagens högtidliga öppnande. Traditionsenligt inleds det med en gudstjänst i Storkyrkan och det får väl tolkas som ett slags erkännande av Sverige som ett land byggt på kristen grund.

Kyrkotraditionen har stått bi och trotsat det faktum att Sverige är en sekulär stat, den har överlevt decennier av djup sekularisering i hela samhället och kyrkornas allmänna marginalisering för att i dessa yttersta av dagar följa med in i det nya Sverige där religionen återigen spelar en roll, men nu i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle med nya utmaningar för kristen tro.

Gudstjänsten i Storkyrkan brukar inte resultera i några mer ingående nyhetsinslag, än mindre stora rubriker. Men nu är Sverigedemokraterna med på banan och förra året lyckades de dra uppmärksamheten just till gudstjänsten när de, i protest mot biskop Brunnes tal, lämnade densamma.

Därför har just gudstjänsten, för att inte tala om Sverigedemokraterna, fått sin beskärda del av medieljuset också denna gång.  I år var nämligen gudstjänsten interreligiös, då en imam och en rabbin inbjudits för att medverka med textläsning. Själva predikan hölls av en svenskkyrklig biskop.

Interreligiösa gudstjänster har hållit tidigare i samband med riksdagens öppnande utan att ha orsakat någon större uppståndelse. Och jag kan, även som kristen, tycka att om man ska välja sina krig så bör knappast detta hamna högst på prioriteringslistan.

Men nu kopplas alltihop samman med Sverigedemokraternas förväntade motstånd och omformas därmed från att vara en fråga om religionsblandning till att bli en fråga om främlingsfientlighet.

Personligen har jag inget emot att riksdagens arbete under denna period omgärdas av Guds välsignelse. Inte heller att den uttalas utifrån de olika religiösa traditioner som numera finns i vårt land. Men jag kan tycka att detta då kanske borde ske i en neutral lokal – varför inte plenisalen – och inte i en kyrka som avskilts för att förkunna det kristna evangeliet.

Och då blir min fråga: Får jag tycka så utan att bli beskylld för att vara främlingsfientlig och gå Sverigedemokraternas ärende? Får jag tycka att en kristen kyrka ska vara just kristen?

Och så undrar jag lite försiktigt: Varför får riksdagsledamöter fira högtid i kyrkan, när skolbarnen inte får?

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Rör ej!

Postat den 16 augusti, 2011 av kerstin

Artisten Pernilla Wahlgren har på sin blogg Pernillas värld skrivit om hur hon fick se ett helandeunder på en tågresa nyligen, där en kille helt enkelt bad för en kvinna som hade ont i sina axlar. Intressant och rolig läsning.

Tidningen Dagen har uppmärksammat detta och citerar ur nämnda blogg och det är ju inget fel i det. Tvärtom. Men mot slutet meddelar journalisten att man sökt Pernilla Wahlgren för en kommentar (utan att lyckas, åtminstone när detta skrivs).

Jag vet att det är något av en betingad reflex för journalister att göra så, men tillåter mig ändå i detta sammanhang att fråga: Varför?

Pernilla Wahlgren har ju redan både beskrivit vad hon sett och delat sina tankar om det. Vad mer finns att tillägga?

Om jag fick önska mig något så är det att åtminstone kristna tidningar skulle låta detta vittnesbörd (oj, vad det ordet kändes ovanligt relevant här) få vara precis så spontant och fräscht som det framstår, och att man inte ger Pernilla Wahlgren någon anledning att ångra att hon offentligt berättade om detta.

Så även om kristna tidningar lider av underskott på sådana berättelser vill jag vädja till alla redaktörer: Försök stå emot frestelsen att överexploatera detta. Lämna Pernilla Wahlgren ifred – och gärna killen och tanten också. För Guds och deras skull!

Publicerat i Media | 3 kommentarer