Identitet i förändring?

Kvällen är mörk. Senhösten är på väg in i riktiga vintern och jag är på väg till en samling i kyrkan. När jag får kyrkobyggnaden inom synhåll möts jag av en överraskande bild.

Den imponerande, om än ofta lite livlösa fasaden (ja, det handlar om en välkänd kyrka vid S:t Eriksplan i Stockholm) är upplyst inifrån. Inte bara genom fönsterraderna – hela fasaden tycks glittra och stråla värme och förväntan ut mot omgivningen.

Finklädda och glada människor strömmar mot de öppna portarna. Ingen tvekan om att de ser fram emot något utöver det vanliga – en härlig festkväll.

Vad var detta? En dröm? En övernaturlig, kanske profetisk, syn om församlingens strålande framtid?

Tyvärr! Det var på riktigt, alldeles konkret och verkligt och det gjorde mig lite bedrövad.

För den här kvällen var kyrkan inte kyrka. Den var konsertlokal. Ingen satanistisk rockkonsert eller musikal med tveksamt innehåll, utan en – förmodar jag – trevlig och oförarglig julkonsert. Kanske med en eller annan visa om små ”ockulta” tomtenissar som smyger fram ur vrårna, men säkert också med budskapet om den heliga natten, vackert framförd i ord och ton. Inget att bli direkt upprörd över, alltså.

Varför då bedrövad? Och vad hade hänt med mötet jag var på väg till?

Det försiggår nere i källarregionerna. I en fönsterlös lokal, symboliskt nog utan möjlighet till vare sig insyn eller utsikt, samlas församlingen (nåja, någon procent av den i alla fall) till sin sammankomst.

Beklämd och sorgsen över vad jag sett, vänder jag hem. Ledsen över att det inte är församlingen utan tillfälliga hyresgäster, som strålar välkomnande och varmt från kyrkan ut till folket, och betänksam över att församlingen inte har användning för sin kyrka, och att det därför finns utrymme för, och behov av, uthyrning.

Det faktum att Filadelfiakyrkan hyrs ut till kommersiella konserter har uppmärksammats i media och föranlett en viss debatt, bland annat i tidningen Dagen och dess nätupplaga. Och, visst – om detta kan man både tycka och säga mycket.

Det jag här har skrivit är inte något inlägg i den debatten, men väl föranlett av densamma. Där väcktes detta gamla minne liv, för övrigt från en tid långt innan Niklas Piensoho blev föreståndare för församlingen och långt innan några ombyggnadsplaner var påtänkta.

En del av den aktuella debatten handlar om huruvida kyrkan ska betraktas som helig eller inte? Och om det råder uppenbarligen delade meningar.

Upplevelsen den här kvällen formulerade av sig själv en lite annorlunda frågeställning, nämligen om en kyrkolokal kan ha en identitet som ett hem för en gudstjänstfirande församling? Jag vet inte. Men om det är så, finns det kanske anledning att fundera över följdfrågorna: Vad händer om den identiteten förändras eller förloras? Riskerar församlingen då att inte bara bli främling i sitt eget hem utan dessutom allt mindre synlig i sin omgivning?

Det här inlägget postades i Kyrka och församling. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *