Klason.se

Så var det dags igen för Skolverkets återkommande cirkusakt – den där de försöker hålla uppe svensk jultradition samtidigt som de sparkar undan fundamentet. (Ekström/Aggebo DN debatt 25 nov 2012)

Frågan är hur de tänker vårda traditionen i långa loppet.  Räcker det att hänga upp den som en bräcklig, luftfylld glaskula på en snart förtorkad grankvist. Räcker tomtens fryntliga (och ganska amerikanska) ho ho ho för att föra traditionen vidare till nya generationer? Kalle Ankas jul tappade ju, så vitt jag förstår, sin magi redan när videobandspelaren blev allmän egendom, och numera, när Disney-tv rullar hela dagarna, har den definitivt spelat ut sin roll som julmarkör. Vi som fortfarande känner julvibbar när Kalle Anka och Feldreich drar igång – den första generationens tv-barn – är ju i pensionsåldern nu, så den traditionen lär ju dö med oss.

Vad är då julens innehåll i Skolverkets tappning? Är det matkultur, kommersialism och tindrande barnaögon eller bara en anledning att frossa i levande ljus i vårt nordiska vintermörker?

Skolan ska, enligt svensk lag, vara icke-konfessionell. Det är inte svårt att gå med på. Inom den ramen ryms obligatorium för skolelever, om rektorn så bestämmer, att gå till en kyrka i adventstid och där kan de också få titta på en präst. Men om prästen lyfter sin hand till välsignelse eller knäpper dem i en bön så hamnar hela tillställningen utanför det lagligas gräns.

Men så finns det uppenbarligen gråzoner, åtminstone att döma av en radiointervju med Aggebo där han får frågan om det är lagligt att, i samband med eventuellt kyrkobesök i adventstid, sjunga ”Stilla natt”. Aggebo passar på frågan och menar att det är rektors grannlaga uppgift att avgöra huruvida psalmen huvudsakligen är religiös eller kan betraktas som en enbart tradition.

Bättre än så kan balansakten knappast beskrivas. För om själva traditionen är religiös till sitt ursprung så blir ju frågan aningen komplicerad, eller hur? Hur upprätthåller man tradition om själva kärnan, grunden och anledningen rensas bort? Om julen bara ska vara tradition så är kanske ”Hej, tomtegubbar slå i glasen… ” ett mer adekvat val än ”Stilla natt”. Den speglar ju en väl förankrad – av många barn dock fruktad – tradition.

Jag menar att bollen i det här spelet varken ligger i Skolverkets eller rektorns händer. Jag menar att den ligger hos kyrkans representanter. Det har blivit dags att sätta ner foten, att sluta snegla åt populismen för att i stället stå för sitt uppdrag; att predika julens evangelium också i juletid. Julens identitet är faktiskt så kristen att kyrkan borde ha tolkningsföreträde i hur den ska firas, egentligen överhuvudtaget, men åtminstone i den egna lokalen.

Den som vill undvika det kristna budskapet har ju all rätt att inte delta!

Tidningen Dagen, Världen idag med flera kristna tidningar samlar just nu namn i Adventsuppropet!

I dag skriver tidningen Dagen om regeringens beslut att satsa lite mer pengar till andlig vård, och tidningen följer upp med en ledarkommentar, där Elisabeth Sandlund berör ett område – äldreomsorgen – som är lite bortglömt i det här sammanhanget. Här nedan delar jag mina personliga tankar som föddes när jag, som anhörig, för första gången kom i nära kontakt med problematiken. Detta var egentligen tänkt som en debattartikel men jag lyckades aldrig samla tillräckligt mod för att skicka den någonstans. Men här kommer den, för den som är intresserad. Förr eller senare gäller det oss!

Den senaste tiden har bristerna äldreomsorgen diskuterats flitigt och med olika infallsvinklar.

Det är en viktig debatt. Men det jag vill ta upp här är en aspekt som alltför sällan hörs i diskussionerna, och som är minst lika viktig som mat och tak över huvudet. Det berör den inre kris som många äldre går in i när tillvaron förändras, när totalt beroende av andra blir verklighet och när man känner att man tappat kontrollen över sin egen tillvaro.

Jag är ingalunda proffs på området. Min erfarenhet begränsar sig till några år som anhörig, vilket dock födde en del funderingar i ämnet.

Min mor hade fyllt 82 när hon drabbades av en stroke. Dittills hade hon klarat sig själv. Visserligen började trapporna upp till lägenheten bli lite tunga, men hon kämpade på och klagade inte. Hon var nöjd och tacksam över att klara av sitt eget liv.

Efter några dagar på sjukhusets strokeavdelning, då vi barn ställt in oss på att detta var slutet, vaknade hon upp och vi konstaterade tacksamt att hon hade både tankeförmåga och tal i behåll och att hon kände igen oss. Men benen, som redan var ansträngda, ville inte längre. Rullstolen skulle bli hennes hjälpmedel i fortsättningen och hon skulle behöva hjälp dygnet runt. Beslutet om särskilt boende kom snabbt, platsen på ett sådant dock först efter månader av lång och energikrävande kamp för oss och förvirrande ovisshet för henne.

Efter att ha flyttat runt på olika korttidsboenden fick hon permanent plats på ett fint äldreboende i trygg och välbekant omgivning och med personal som är värd all uppskattning.

Efterhand som tiden gick märkte vi att hon blev mer och mer deprimerad. Hon kunde nog aldrig riktigt själv sätta fingret på vad det handlade om och upprepade ofta att hon var tacksam och egentligen hade det så bra. Vi märkte hur hon kämpade en ojämn kamp mot mörka tankar, men kunde inte nå henne där. Efter knappt tre år somnade hon slutligen i sin säng för att inte vakna mer. Frid till slut, vill jag tro!

Så gick det till för henne och så går det till för många som går från ett självständigt och ansvarstagande liv ena dagen, till totalt beroende nästa dag. Att stroken i min mors fall, också medförde en minneslucka för veckorna runt omkring gjorde ju inte saken bättre. Hur skulle hon riktigt förstå vad som hade hänt?

Vem som helst kan förstå att detta slutar i en djup livskris med existentiella förtecken, en förtvivlan som övergår i varaktig depression. Och det är, menar jag en aspekt som alltför sällan – eller alltför otydligt – berörs i det offentliga samtalet om äldrevård.

Tänk dig en ung människa som, kanske i samband med en olycka, blir förlamad. Visst verkar det självklart att det sätts in resurser, inte bara för fysisk träning utan också psykologiskt och kurativt stöd. Men en äldre människa som plötsligt, eller i en längre process, drabbas på det sätt jag beskrivit lämnas alltför ofta ensam med frågor av ett slag som anhöriga varken ska eller kan hantera. Som anhörig har man sina egna reaktioner och känslor att bearbeta, och även en åldrande mor eller far kan dra sig för att dela allt med sina barn.

Det är bra att uppmana frivilligorganisationer, kyrkor och andra att engagera sig för att lindra tristess och ensamhet. Men det räcker inte. När sången klingat ut och kaffet är urdrucket sitter man där igen, ensam med sina tankar i en tillvaro där man bokstavligen, hos sig själv och sina ”medboende”, dag för dag kan iaktta hur allt bryts ner. Och med en växande insikt om att korridoren, hur behagliga färger den än är målad i, bara leder åt ett håll.

Jag vet inte säkert, men jag tänker mig att det på varenda äldreboende, och i många lägenheter i väntan på hemtjänst, sitter människor som försöker hantera en djup livskris. En kris vid livets avslutning är lika viktig att beakta och respektera som den som drabbar mitt i livet. Och kräver den professionellt samtalsstöd, och kanske andlig hjälp, så borde det kunna erbjudas i någon omfattning och på ett naturligt sätt, eller att ordinarie personal får utbildning och redskap att så långt det går möta och bemöta människor utifrån den utgångspunkten.

Det kan tyckas som ”finlir” i en situation när samhället knappt har resurser till det mest elementära. Men när allt kommer omkring handlar det om en människosyn med skärpa nog för att se bortom det uppenbara och upptäcka helhet och samband. Först då kan vi tala om omsorg på riktigt.