Klason.se

I tidningen Dagen den 5 juni publicerades en debattartikel om gudstjänstmusiken.

Lite känns det ju som att det mesta redan är sagt och skrivet i den diskussionen, men inflödet av snabba kommentarer tyder kanske ändå på att frågan lever.

Som vanligt så är det psalmsång (i det här fallet pingströrelsens Segertoner) kontra modern lovsång som blir det stora diskussionsämnet.

När jag nu lägger mig i diskussionen så beror det på att jag tycker att jämförelsen mellan de två faktiskt i sig är orsaken till den låsning som hindrar ett gott möte i gudstjänsten.

Jag menar att lovsång, så som den var tänkt att fungera, faktiskt inte alls är en ersättning för annan gudstjänstmusik. Lovsången tjänar ett annat syfte, nämligen att förena gudstjänstfirarna i en gemensam och samstämmig tillbedjan.

Lovsången är alltså inte utbytbar som en musikstil bland andra.

När jag växte upp (tror att jag är ungefär samma ålder som Gunilla Lundgren) så förekom inte lovsång på det sätt som vi ser i dag. Då hände det i stället att mötesledaren uppmuntrade till gemensam bön och ”lovsång”, trots att varken instrument, melodier eller storbildsskärmar var inblandade. I stället utbröt det som, åtminstone i pingstsammanhang, ofta benämnts som ”bönebrus”. Folket i bänkarna riktade sin bön och tacksägelse till Gud med sina röster och med egna ord som inte kunde urskiljas i ”bruset”, men ändå, på något sätt, skapade en böne- och tacksägelsegemenskap.

Jag tror faktiskt att det är detta som lovsång egentligen ska jämföras med – eller ännu hellre – betraktas som.

Att den leds av musiker och försångare är gott. Det ger inriktning och fokusering. Och den som någon gång deltagit i lovsång av detta slag kan möjligen också vittna om att den begabbade enformigheten och tjatiga upprepningen faktiskt blev en vägledare in i en helig närvaro.

Tyvärr tycker jag att lovsången numera, åtminstone så som jag ofta möter den, själv har omskapat sig till en musikstil bland andra, och – och nu sticker jag ut hakan – tillhandahåller en lockande plattform att uppträda på.

Ofta skönjer man också en ambition att ständigt komma med nya melodier och textslingor. Församlingen får fullt upp med att hitta rätt i märkliga rytmer, svårsjungna ordvändningar (inte sällan obearbetade anglicismer eller konstruerade ”grötrim”) och – ibland halsbrytande – tonsprång. Det som blir lidande i detta är givetvis möjligheten att verkligen ge sig hän och rikta uppmärksamheten mot den som faktiskt är föremålet för alltihop. Och då har den tappat sitt syfte.

Om lovsången ska fungera som gemensam tillbedjan i gudstjänsten så måste den ha en form som gör den lättillgänglig och lätt att följa med i.

Den enkla, uppriktiga lovsången är ganska sällsynt – den torftiga, dessvärre, ganska vanlig. (Detta skrivet och tänkt ur mitt begränsade perspektiv, förstås.)

Med detta sagt vill jag ändå understryka min poäng, nämligen att där lovsång fungerar som det är tänkt, så är den alltså inte i stället för annan församlingssång. Den är något eget – med eget uppdrag.

Så betraktad lämnar den ju också utrymme för en massa olika sätt att hylla Herren i sång och musik, i ett musikliv som tar vara på och värderar den sångskatt som så många älskar och som ligger invävd i kyrkans historia men också i ett musikliv som tillåter sig att förnyas och utvecklas i sin egen tid.

Rubriken på det här inlägget är ett citat ur en söndagsskolsång som jag kom att tänka på när jag läste en artikel häromdagen. Den fanns i tidningen Dagen och handlade om vad som distraherar unga människor bort från bibelläsningen. (Dagens egen version av ”pärleport” hindrar mig dock att länka.) Samtidigt vill jag rekommendera Björne Erixons artikel i dagens Dagen.

Den förstnämnda artikeln var ett försök att referera från ett seminarium i ämnet på Teologiska högskolan i Stockholm. Om seminariet har jag inget att säga då jag inte deltog, och referatet i tidningen gav inte särskilt mycket vägledning.

Men det som fångade mitt intresse var den alltför förenklade, och möjligen förstorade, fokuseringen på den unga generationens distraktioner.

Som vanligt fick den digitala världen och sociala medier sig en släng som ”bovar” och uppslukare av yngre människors engagemang.

Må så vara! Men jag tror inte ett ögonblick att detta är problemet när det gäller bibelläsning. Om intresset för Bibeln fanns så skulle ju de digitala möjligheterna och de sociala nätverken användas för att, i ännu högre grad, hitta sökvägarna in i Bibelns texter och inspirera andra att göra detsamma.

I slutet av artikeln lyftes en annan möjlig förklaring fram, nämligen att symboler och symbolhandlingar ersatt bibelläsningen för de unga.

Symboler i andaktsutövandet ska definitivt inte föraktas. De är hjälpmedel för alla sinnen att ”ta in” det heliga och oförklarliga, och det är något som vi alla behöver både öva oss i och uppleva.

Men jag tror vi går miste om väldigt mycket om vi låter det ena utesluta det andra. Bibelläsningen är förvisso näring för det personliga andaktslivet, men också mycket mer än så: det är kunskap om Gud och hans ord som ger sammanhang och mening inte bara åt sina egna utsagor utan faktiskt åt hela vårt liv och vår tillvaro.

Jag tänker att det minskade intresset för bibelläsning i hög grad handlar om tidigare generationer och en försummad ”överlämning” av bibelläsandet som värde.

I den artikel jag nämnde talades det om ”läseri” och ”läsare”.

För att hitta ”läsarna” så får en trettioåring i dag nog leta bakåt i generationerna. I bästa fall finner han dem i mor- och farföräldragenerationen, men förmodligen måste han gräva djupare än så.

De riktigt unga – tonåringarna – ja, de har nog tappat kontakten helt och har inga som helst referenser till ”läsarna” och deras vanor. Kanske kan vi hoppas på att upptäckaranda kan väcka intresset för Bibeln i den gruppen, och att konfirmationsundervisning i olika former kan trigga detsamma.

Själv är jag (60+) uppväxt i frikyrkan med länkar bakåt i flera generationer. Och ändå har jag, efter att nu ha förmånen att arbeta som redaktör för bibelläsningsguiden Bibeln idag, upptäckt hur mycket jag har missat tidigare i Bibelns värld. (Det handlar inte om teologisk spetskunskap utan om en vanlig lekmans upptäckter.) Under min ”resa” har de regelbundna bibelstudierna nästan försvunnit ur församlingens veckokalender och predikningarna har ofta (dock långt ifrån alltid) alltmer karaktären av livskunskap i allmänhet.

I en tid som vår, när allt nagelfars och ifrågasätts, kan vi inte negligera kunskap och kännedom om hela Bibeln. Det handlar om att veta vad man tror på, och det räcker inte alltid att citera en, ur sitt sammanhang, lösryckt minnesvers.

Den unga generationen måste självklart ta ansvar för hur de använder Bibeln och sin tid. Men generationerna närmast före måste nog ta sig en funderar på vad som egentligen hände med ”läseriet”! Kanske finns det utrymme för lite självinsikt? Vad distraherade oss?

De goda nyheterna är att skatten finns kvar där vi lämnade den!  Nu gäller det att hitta vägen dit!

I dag är det Trettondag jul.

Den dagen har en alldeles speciell laddning för mig, uppvuxen som jag är i pingströrelsen. Trettondagen var den givna årsmötesdagen, så också i den lilla församlingen där jag hörde hemma. Årsmötet var lika med fest när jag var barn. Framförallt såg man fram emot den där kaffepausen som brukade infalla mellan själva högtidsmötet och det som sedan följde – förhandlingar med årsberättelse, diverse val och annat som man nog kan kalla föreningsformalia. Ett jättestort kakkalas där församlingens kvinnliga medlemmar bidrog med hembakat, kaffekoppar som balanserades i bänkraderna och vi, med lite spring i benen, fick chansen att göra av med lite överskottsenergi.

När jag blev lite äldre lärde jag mig uppskatta också årsmötets alldeles speciella gemenskapskänsla i övriga delar. Aldrig var tillhörigheten så tydlig som på årsmötet. Årsberättelsen ton av vad vi åstadkommit under året som gått och valen till olika uppdrag talade sitt tydliga språk om att detta gjorde vi tillsammans, det var vår gemensamma angelägenhet, glädje och ansvar.

Lite förändrad karaktär blev det förstås när jag så småningom flyttade till huvudstaden. Från en mycket liten ort och en mycket liten pingstförsamling, till Sveriges största stad med Sveriges största pingstförsamling.

Men årsmöte fanns det också där, och dagen var densamma – trettondagen. Och även om allt var större och en stor del av folket såväl på ”gubbhyllan” som i bänkarna runt omkring var obekanta för mig, så kunde jag känna igen känslan av gemenskap och tillhörighet.

I dag har min församling ”rationaliserat” bort årsmötet, åtminstone i denna specifika form. Kanske finns det goda argument för det, men jag måste bekänna: Jag känner en viss saknad.

Förmodligen finns det en hel del av mina eventuella läsare här som nu avfärdar mig som en svårt nostalgisk traditionskramare.

Kanske är det så. Men jag vill ändå väcka tanken om att församlingstillhörigheten faktiskt kan behöva en tydlig fixpunkt, en påtaglig, fysisk markering som årsmötet med alla sina delar kan utgöra. Jag hoppas att församlingar som fortfarande bjuder in till århögtid förstår att vårda den som en manifestation i fest och glädje för gemenskap och delaktighet.

”…vi räcker varandra handen och önskar varandra frid…” (Segertoner  301:3).

Visst är det vackert!