Är vi eniga om enhet?

Ulf Ekmans beslut att konvertera till katolicismen berör egentligen inte mig. Han har aldrig varit min ledare och jag har aldrig varit med i Livets ord.

Men jag hör inte heller till dem som avfärdat allt han sagt och gjort för att han är just Ulf Ekman. Jag har funnit pärlor i hans förkunnelse som varit värdefulla för mig.

Jag tänker alltså inte stämma in i kören som nu ropar högt: ”Vad var det vi sa! Han är en bluff!”

Det har redan skrivits och tyckts mycket i denna fråga, och jag vet att jag inte har så mycket att tillföra och förmodligen kommer en hel del tycka att det är både naivt och okunnigt. Men jag har för vana att bearbeta mina tankar i text så det gör jag nu också.

Jag är varken kyrkohistoriker eller teolog och har således begränsade redskap att ge mig in i en diskussion om lärofrågor, traditioner och annat.

Jag har visserligen ägnat många år professionellt åt att spegla den svenska kristenheten som medarbetare i kristna tidningar. Men i grund och botten är jag bara ett barn av svensk väckelserörelse, i första hand pingströrelsen där jag växt upp och som jag fortfarande tillhör.  Men kanske även ett sådant, okunnigt barn har rätt att ställa lite frågor?

Jag tycker nog att jag haft en öppen och generös inställning mot andra kristna. Jag har under åren lärt känna många från olika sammanhang och lärt mig att vi kan dela det mesta – framför allt kärleken till kyrkans Herre – Kristus. Det gäller också katoliker. Jag har deltagit i ekumeniska konferenser där katoliker varit med och jag har vänner som konverterat till katolska kyrkan. En del har gjort det efter att ha sökt lite varstans, men funnit sitt hem i katolska kyrkan. Jag har glatt mig åt att de hittat sin väg. Jag har, helt ärligt, tyckt att katolikskräcken jag funnit hos en del varit ganska överdriven.

Jag har också besökt katolska kyrkor utomlands – bland annat och senast i Polen – och fascinerats av hur människor trängt sig fram för att ta del av nattvarden. Glatts över denna längtan till gudsmöte och -gemenskap, och samtidigt, som icke-katolik, känt mig lite sorgsen över att vara utestängd från detta där och då.

Men när jag nu tagit del av Ekmans argumentation för sitt beslut, där han framhåller enhetssträvan, så skapar det hos mig nya frågetecken. Och den övergripande frågan jag lämnas med är: Vill katolska kyrkan enhet?

Jag fäster mig främst vid hans uttalande i en intervju (och nu länkar jag, trots att en del hamnar framför tidningens stängda ”Pärleport”) i Dagen den 11 mars: ”Katolska kyrkan har sanningen i sin fullhet”.  Jag inser att han med det uttalandet, per definition, inte påstår att katolska kyrkan är den enda kyrka som har den fulla sanningen. Samtidigt måste jag ju dra slutsatsen att Livets ord inte har den (då hade han ju inte behövt lämna) och övriga kyrkor och samfund i Sverige har den inte heller (då hade han ju inte behövt starta Livets ord.)

Så vad är det då för sanning som vi saknar, är min enkla fråga. Så långt jag vet så omfamnar alla kristna kyrkor (än så länge) det som uttrycks i den apostoliska trosbekännelsen. Vad utöver detta är det som behövs för att få ”vara del i en och samma kropp”?

Jag är medveten om att de flesta väckelserörelser – inte minst den jag är en del av – har haft hög svansföring när det gäller ”sanningsfrågan”, och det kan man förstås beklaga. Det har också utvecklats olika traditioner och kulturer, vilket inte alltid behöver beklagas – det kan faktiskt vara en tillgång.

Jag vet också att olika ”sanningar” över- och underbetonats genom åren i olika rörelser. Jag vet också att det har hänt att förkunnare har tvingats lämna sitt sammanhang på grund av detta, vilket ibland lett till en bättre och sundare andlig miljö, ibland till en unknare och sämre.

Men en ledare som Ulf Ekman riskerade väl knappast att bli utkastad från sin rörelse. Han väljer själv att gå och han tar då, om jag förstått det rätt, ”den fulla sanningen” han kommit fram till, med sig.

Men jag lämnar Ekman därhän och önskar honom allt gott på sin väg.

Själv tror jag, och många med mig, på en enhet där vi, med alla våra olikheter och med kärleken till Jesus och svar på hans kallelse till efterföljelse som enda villkor, tillsammans är med och fullgör församlingens uppdrag i världen. Men jag undrar nu: Kan de vänner vi har bland katolikerna, utan andra villkor, dela denna strävan, längtan och tro med oss?

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar

Till våren

Solen bränner genom fönsterglaset i vardagsrummet.  Jag konsulterar väder-appen i min mobil och ser att det, i min del av världen, är nästan 10 grader varmt.IMG_0033

Jag vet också att på andra sidan huset, den sida som jag inte ser från mina fönster, blommar snödropparna sedan länge. Jag ser hur barnen tar fart i gungorna på den lilla lekplatsen och björkarna som omger den börjar skifta i grönt (nåja, det där sista var väl mer en slags framtidsvision).

Jag öppnar dörren till min dåligt vindskyddade balkong. Det blåser ganska ordentligt här uppe på höjden där jag bor, och solen värmer inte fullt lika mycket som innanför skyddande fönsterglas.

Men jag dristar mig ändå till att dra ut en stol på balkongen, kränger på mig dunjackan och med en kaffekopp i ena handen och en bok i den andra känner jag att nu… nu är våren här.

Så avlägset för bara en månad sedan och nu en verklighet.

Visst är det något visst med sådana här tidiga vårdagar, de där som lovar så mycket mer av sol och värme och gör det på ett sätt som känns lika nytt och fräscht varje år.

Och jag tillåter mig att tro på våren, även om jag vet att den ibland retas en aning. Snöstormarna kan komma igen – i morgon eller nästa vecka, men solljuset kommer inte att ge sig, det kommer att öka i tid och intensitet och ta för sig ända fram till midsommar.  Det finns där hela tiden, oavsett andra omständigheter, en strålande garanti för att löftet ska infrias.

Jag drar in lite extra vårluft i lungorna, men innan jag stänger balkongdörren känner jag, snarare än hör, ett vindburet budskap:

– Lika tveklöst som du litar på vårsolens löften, lika tveklöst kan du lita på Gud.

Och då inser jag att det där var precis vad jag behövde i dag.

 

 

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar

Traditionellt eller aktuellt

Jag gick mig ner på stan i dag. Inte för att jag måste, men för att jag tycker om när staden glittrar. Och det gör den ju nu. Har nästan gjort den lilla stadsturen till en egen, efterlängtad jultradition att genomföra så här, några dagar före jul.

För sanningen är den att jag är lite svag för både julglitter och traditioner.

Och just därför hör jag till dem som välkomnar att skolbarnen får gå till kyrkan under advent och julavslutningar. Det är ju en tradition…

Samtidigt är det något som skaver inom mig så fort de där diskussionerna kommer upp. Och det beror inte bara på att jag personligen – uppriktigt – inte har några klara minnen av traditionella kyrkobesök när höstterminen var slut. Men jag växte ju upp under de rationella och mycket oandliga 50- och 60-talen när människans tro på sig själv, och därmed förmågan att på egen hand utföra mirakler, var gränslös.

Men jag är öppen för att andra har annorlunda minnen och erfarenheter och om det nu är en tradition så har jag inget emot att den faktiskt får fortsätta, med både präst och Stilla natt inkluderad. Att konstatera att en folkopinion, som det ser ut, har lyckats besegrat Skolverkets rädsla för att reta upp en och annan fundamentalist från de politiskt korrektas läger är ju också intressant.

Men ändå… Jag tror min oro handlar om traditionens roll i allt detta.  Jag hajade till när en kvinna i det förunderliga programmet Ring P1 (sänds varje vardagsförmiddag i P1 och tillåter vem som helst att debattera vad som helst) uttalade sig. Hon var rejält upprörd över den nya regeringspropån om skolavslutningar. Inte i första hand för att elever skulle gå till kyrkan, utan främst över det faktum att prästen skulle få vara med och möjligen ges tillfälle att berätta varför vi firar jul.

– Det ska man väl inte ha en präst till. Det ska ju en historiker göra, utbrast hon.

Med sina ord satte hon fingret på det där skavet inom mig. Det handlar om att julens budskap och ärende för många degraderats till enbart tradition och historia. Om julevangeliet inte får beröra människors tillvaro i dag, då hjälper det föga att de flesta svenskar, enligt en undersökning, vet varför vi firar jul. Ibland blir jag lite rädd för att vi alla medverkar till att bädda ner Jesusbarnet alltför djupt i den där mysiga krubban som vi sedan dekorerar med billigt glitter som inte har mycket med ”stjärnan från Betlehem” att göra.

Under min vandring i Kungsträdgården flödar Elvis röst ut ur högtalarna vid skridskobanan: ”Silent night, holy night…” Men jag undrar hur många, både här och på andra håll , uppfattar egentligen julsångernas budskap mitt i glitter och glögg.

När vi som ändå bekänner vår tro på julens evangelium åker snålskjuts på traditionerna för att ge julens budskap legitimitet så tror jag risken finns att vi förminskar – och trivialiserar – den stora berättelsen.

Betyder det att vi ska skippa traditionerna? Nej, det tror jag inte. Men i stället för att låta traditionerna bära berättelsen så kanske vi borde fundera över vad som skulle kunna hända om vi lät berättelsen bära traditionerna.

Publicerat i Kyrka och samhälle | Lämna en kommentar

En kväll man måste minnas

…ditt rike kom, din vilja ske på jorden, som den sker i himlen…

Inledningssångens ord svingar sig på höga toner mot höga valv i S:ta Clara kyrka. Man har kallat till förbönsgudstjänst denna måndagskväll i huvudstaden.  Många har svarat på inbjudan från Sveriges Krista råd och Svenska missionsrådet, och många kyrkor finns representerade, såväl bland de medverkande som bland de mer anonyma som fyller kyrkbänkarna.

Det handlar om förbön för förföljda troende över hela världen. Just här och nu är det kristna som är i fokus.

När den arabisktalande representanten från Mellanöstern bryter samman av gråt i talarstolen bränner det till, åtminstone hos mig.  Detta är ju på riktigt! Det handlar inte längre bara om välformulerade deklaration och proklamationer, nu handlar det om liv och död, om våra systrar och bröder.

Sångens böneord om att Guds vilja ska få ske på jorden, tränger sig på, letar sig in i tankar och känslor och lämnar mig inte under hela den stund förbönen pågår.

Gudstjänsten är också inledningen till en manifestation utanför kyrkan. Med brinnande facklor som tända ljus för varenda troende som förföljs, plågas eller har dödats för sin tros skull, för sin rätt att ge uttryck för den och att tillbe, vandrar vi för dem. Tillsammans i skymningen, genom de centrala delarna av Stockholm går vi, till maktens kvarter vid Mynttorget för att tydligt visa vår solidaritet.

Och det känns riktigt gott!

Där, på torget, håller bland annat civilminister Stefan Attefall ett fint tal. Han markerar de kristnas situation men självklart gäller rätten till tro och religion alla trosriktningar.

Ministern talar om politik och tydlighet som en väg till förändring, om vikten av uppmärksamhet om de här frågorna. Men kanske är det faktum att han själv tog sig tid att vandra med i fackeltåget hela vägen som gör att vi lyssnar. En vandring inte bara för tro utan också för trovärdighet.

Han slutar med en uppmaning till oss att höja rösten! Och det gör vi – genom en tyst minut som där och då talar högre och tydligare än aldrig så snärtiga slagord kunnat göra.

Detta har inte kostat mig något. Men det har gett mig mer att tänka på, mer att be för. Och när sångstrofen om att låta Guds vilja ske – på jorden så som i himlen -dyker upp inom mig igen när jag lämnar platsen, så vill jag tro att det vi just gjort är vad Gud vill, att vi faktiskt varit med om det stora, att vi har fått samarbetat med Gud i hans vilja.

En annan sångstrof dyker upp när jag traskar den korta biten från tunnelbanan och hem:

 

Gläd dig då, du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara.

För hans vilja måste alla fiender till jorden falla.

 

Visst känns den igen – strofen ur ”Tryggare kan ingen vara” som vi vanligtvis betraktar som en barnsång. Men med tankarna ockuperade av det jag hört och sett de sista timmarna, känns det som ett löfte värt att ta till sig, rent bokstavligt och på allvar i den tid som är vår.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kyrkoval i mina händer

Söndagens kyrkoval sysselsätter mina tankar en del, vilket väl visar att jag tillhör en minoritet av svenska folket. Valdeltagandet tyder ju på att det i allmänhet råder ett utbrett ointresse för just detta. Själv är jag ju mer frikyrkligt än svenskkyrkligt engagerad, men en tanke om att Svenska kyrkan ändå har en speciell roll i vårt land som bör stödjas, har gjort att jag behållit mitt medlemskap där och jag tänker att det medlemskapet förpliktar till något slags ställningstagande.

Ett inslag i ett av mina favoritprogram i Sveriges radio – God morgon, världen – bringade lite struktur i vad jag har att ta ställning till i detta val och i ett allmänt, lite vilset töcken klarnade en del argument för mitt eget val och förhållningssätt.

Den som missade inslaget kan lyssna här.

De frågor jag nu ställer mig inför söndagens val är:

Tycker jag att det är viktigt att kyrkan får välja sin egen väg?

Hur stor frihet önskar jag att kyrkan ska få för att fullgöra sitt uppdrag?

Vad anser jag vara kyrkans viktigaste bidrag till vårt samhälle?

Vilket budskap vill jag att kyrkan ska förmedla till människor idag?

De här frågorna är lätta för mig att svara på. Och jag kan nog urskilja en nomineringsgrupp som bäst svarar mot mina preferenser.

Men den svåraste frågan som programinslaget väckte hos mig handlar om själva kyrkovalssystemet.

Bidrar jag, genom att gå och rösta, till att ett otidsenligt och ologiskt system för ledarskap i kyrkan bevaras?

Rösta eller inte rösta? Det valet ligger i mina händer nu och jag undrar fortfarande hur jag ska hantera det på ett ansvarsfullt sätt. Rösta för att ge ”mina” kandidater mer inflytande och samtidigt ge ett tyst stöd för dagens modell för ledarval? Inte rösta och därmed bidra till minskat stöd för modellen och samtidigt lämna vägen fri för ett ledarskap jag inte vill ha.

Så utmanar kyrkovalet till ett tvåeggat ställningstagande vilket gör det så mycket svårare än andra val.

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar