Klason.se

…ditt rike kom, din vilja ske på jorden, som den sker i himlen…

Inledningssångens ord svingar sig på höga toner mot höga valv i S:ta Clara kyrka. Man har kallat till förbönsgudstjänst denna måndagskväll i huvudstaden.  Många har svarat på inbjudan från Sveriges Krista råd och Svenska missionsrådet, och många kyrkor finns representerade, såväl bland de medverkande som bland de mer anonyma som fyller kyrkbänkarna.

Det handlar om förbön för förföljda troende över hela världen. Just här och nu är det kristna som är i fokus.

När den arabisktalande representanten från Mellanöstern bryter samman av gråt i talarstolen bränner det till, åtminstone hos mig.  Detta är ju på riktigt! Det handlar inte längre bara om välformulerade deklaration och proklamationer, nu handlar det om liv och död, om våra systrar och bröder.

Sångens böneord om att Guds vilja ska få ske på jorden, tränger sig på, letar sig in i tankar och känslor och lämnar mig inte under hela den stund förbönen pågår.

Gudstjänsten är också inledningen till en manifestation utanför kyrkan. Med brinnande facklor som tända ljus för varenda troende som förföljs, plågas eller har dödats för sin tros skull, för sin rätt att ge uttryck för den och att tillbe, vandrar vi för dem. Tillsammans i skymningen, genom de centrala delarna av Stockholm går vi, till maktens kvarter vid Mynttorget för att tydligt visa vår solidaritet.

Och det känns riktigt gott!

Där, på torget, håller bland annat civilminister Stefan Attefall ett fint tal. Han markerar de kristnas situation men självklart gäller rätten till tro och religion alla trosriktningar.

Ministern talar om politik och tydlighet som en väg till förändring, om vikten av uppmärksamhet om de här frågorna. Men kanske är det faktum att han själv tog sig tid att vandra med i fackeltåget hela vägen som gör att vi lyssnar. En vandring inte bara för tro utan också för trovärdighet.

Han slutar med en uppmaning till oss att höja rösten! Och det gör vi – genom en tyst minut som där och då talar högre och tydligare än aldrig så snärtiga slagord kunnat göra.

Detta har inte kostat mig något. Men det har gett mig mer att tänka på, mer att be för. Och när sångstrofen om att låta Guds vilja ske – på jorden så som i himlen -dyker upp inom mig igen när jag lämnar platsen, så vill jag tro att det vi just gjort är vad Gud vill, att vi faktiskt varit med om det stora, att vi har fått samarbetat med Gud i hans vilja.

En annan sångstrof dyker upp när jag traskar den korta biten från tunnelbanan och hem:

Gläd dig då, du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara.

För hans vilja måste alla fiender till jorden falla.

Visst känns den igen – strofen ur ”Tryggare kan ingen vara” som vi vanligtvis betraktar som en barnsång. Men med tankarna ockuperade av det jag hört och sett de sista timmarna, känns det som ett löfte värt att ta till sig, rent bokstavligt och på allvar i den tid som är vår.

Söndagens kyrkoval sysselsätter mina tankar en del, vilket väl visar att jag tillhör en minoritet av svenska folket. Valdeltagandet tyder ju på att det i allmänhet råder ett utbrett ointresse för just detta. Själv är jag ju mer frikyrkligt än svenskkyrkligt engagerad, men en tanke om att Svenska kyrkan ändå har en speciell roll i vårt land som bör stödjas, har gjort att jag behållit mitt medlemskap där och jag tänker att det medlemskapet förpliktar till något slags ställningstagande.

Ett inslag i ett av mina favoritprogram i Sveriges radio – God morgon, världen – bringade lite struktur i vad jag har att ta ställning till i detta val och i ett allmänt, lite vilset töcken klarnade en del argument för mitt eget val och förhållningssätt.

Den som missade inslaget kan lyssna här.

De frågor jag nu ställer mig inför söndagens val är:

Tycker jag att det är viktigt att kyrkan får välja sin egen väg?

Hur stor frihet önskar jag att kyrkan ska få för att fullgöra sitt uppdrag?

Vad anser jag vara kyrkans viktigaste bidrag till vårt samhälle?

Vilket budskap vill jag att kyrkan ska förmedla till människor idag?

De här frågorna är lätta för mig att svara på. Och jag kan nog urskilja en nomineringsgrupp som bäst svarar mot mina preferenser.

Men den svåraste frågan som programinslaget väckte hos mig handlar om själva kyrkovalssystemet.

Bidrar jag, genom att gå och rösta, till att ett otidsenligt och ologiskt system för ledarskap i kyrkan bevaras?

Rösta eller inte rösta? Det valet ligger i mina händer nu och jag undrar fortfarande hur jag ska hantera det på ett ansvarsfullt sätt. Rösta för att ge ”mina” kandidater mer inflytande och samtidigt ge ett tyst stöd för dagens modell för ledarval? Inte rösta och därmed bidra till minskat stöd för modellen och samtidigt lämna vägen fri för ett ledarskap jag inte vill ha.

Så utmanar kyrkovalet till ett tvåeggat ställningstagande vilket gör det så mycket svårare än andra val.