Klason.se

Läser i dagens Dagen (3 mars) om dopets ställning i pingstförsamlingarna, där en församling beslutat välkomna icke döpta till fullt medlemskap, det vill säga också som medlemmar i den juridiska del som innebär rösträtt i församlingen.

Det talas om att öppna för människor som redan känner sig inkluderade i gemenskapen men, av anledningar som kanske kan vara flera, inte vill låta döpa sig på det sätt som pingstförsamlingar ändå säger sig vilja stå för i förkunnelse, undervisning och praktik. Vilket, i konsekvensens namn, torde innebära att även barndöpta betraktas som ”icke döpta”. Slopat dopkrav, alltså, om jag tolkar det hela rätt.

Det här väcker frågor hos mig som inte ställs i de artiklar som publiceras den här dagen i ämnet.

Först vill jag bara göra klart att det jag skriver här inte innebär att jag tar ställning för det ena eller andra dopsättet, eller ens i frågan om medlemskap, men jag tycker det är viktigt att också våga göra det man brukar kalla konsekvensanalys.

Den stora frågan som reser sig hos mig gäller ledarskapet. Kommer personer som väljer att inte låta döpa sig, men på alla andra sätt kvalificerar sig, kunna bli aktuella som församlingsledare på de olika nivåer som finns i församling, alltifrån föreståndare, styrelse, äldste/församlingstjänare, barn- och ungdomsledare med flera?

Om inte det öppna medlemskapet ska bli en tratt som ganska snart smalnar av och skapar olika kategorier av medlemmar, så måste väl ledare tillåtas växa fram ur medlemskåren som helhet. Eller?

Om man då accepterar det, hur blir det då med trovärdigheten när det handlar om undervisning och inställning i dopfrågan? Ska en odöpt ungdomsledare till exempel, som i övrigt skapat förtroende omkring sig, ställas åt sidan när det kommer till undervisning om dopet?

I dagens artiklar finns också några uttalanden av förre föreståndaren i den aktuella pingstförsamlingen i Lund, Daniel Wärn. Han säger där att han väljer att gå ur församlingen (den formellt, juridiska delen, får man anta), men vill ändå finnas kvar i gemenskapen.

Frågan som följer då är vad som händer om flera, som inte vill kompromissa med sin övertygelse i dopfrågan, gör likadant?

Måste man inte våga se att det kan leda till att den röstberättigade delen av församlingen får en majoritet som vill se en förändring också när det kommer till förkunnelse och praktik?

Jag hoppas att tidningen återkommer i ämnet med uppföljande belysning av också de här frågorna, med tankar från det nuvarande ledarskapet i pingst, såväl i samfundet som i de lokala församlingar som väljer att slå in på det öppna medlemskapets väg.

Själv är jag bara en alldeles vanlig medlem som känner sig lite förvirrad och undrande i en fråga som ändå hör till grunderna i det kristna livet. Och lite orolig över att inkonsekvens i förlängningen leder till att dopet, oavsett när och hur det sker, blir betraktat som mindre viktigt.

Ulf Ekmans beslut att konvertera till katolicismen berör egentligen inte mig. Han har aldrig varit min ledare och jag har aldrig varit med i Livets ord.

Men jag hör inte heller till dem som avfärdat allt han sagt och gjort för att han är just Ulf Ekman. Jag har funnit pärlor i hans förkunnelse som varit värdefulla för mig.

Jag tänker alltså inte stämma in i kören som nu ropar högt: ”Vad var det vi sa! Han är en bluff!”

Det har redan skrivits och tyckts mycket i denna fråga, och jag vet att jag inte har så mycket att tillföra och förmodligen kommer en hel del tycka att det är både naivt och okunnigt. Men jag har för vana att bearbeta mina tankar i text så det gör jag nu också.

Jag är varken kyrkohistoriker eller teolog och har således begränsade redskap att ge mig in i en diskussion om lärofrågor, traditioner och annat.

Jag har visserligen ägnat många år professionellt åt att spegla den svenska kristenheten som medarbetare i kristna tidningar. Men i grund och botten är jag bara ett barn av svensk väckelserörelse, i första hand pingströrelsen där jag växt upp och som jag fortfarande tillhör.  Men kanske även ett sådant, okunnigt barn har rätt att ställa lite frågor?

Jag tycker nog att jag haft en öppen och generös inställning mot andra kristna. Jag har under åren lärt känna många från olika sammanhang och lärt mig att vi kan dela det mesta – framför allt kärleken till kyrkans Herre – Kristus. Det gäller också katoliker. Jag har deltagit i ekumeniska konferenser där katoliker varit med och jag har vänner som konverterat till katolska kyrkan. En del har gjort det efter att ha sökt lite varstans, men funnit sitt hem i katolska kyrkan. Jag har glatt mig åt att de hittat sin väg. Jag har, helt ärligt, tyckt att katolikskräcken jag funnit hos en del varit ganska överdriven.

Jag har också besökt katolska kyrkor utomlands – bland annat och senast i Polen – och fascinerats av hur människor trängt sig fram för att ta del av nattvarden. Glatts över denna längtan till gudsmöte och -gemenskap, och samtidigt, som icke-katolik, känt mig lite sorgsen över att vara utestängd från detta där och då.

Men när jag nu tagit del av Ekmans argumentation för sitt beslut, där han framhåller enhetssträvan, så skapar det hos mig nya frågetecken. Och den övergripande frågan jag lämnas med är: Vill katolska kyrkan enhet?

Jag fäster mig främst vid hans uttalande i en intervju (och nu länkar jag, trots att en del hamnar framför tidningens stängda ”Pärleport”) i Dagen den 11 mars: ”Katolska kyrkan har sanningen i sin fullhet”.  Jag inser att han med det uttalandet, per definition, inte påstår att katolska kyrkan är den enda kyrka som har den fulla sanningen. Samtidigt måste jag ju dra slutsatsen att Livets ord inte har den (då hade han ju inte behövt lämna) och övriga kyrkor och samfund i Sverige har den inte heller (då hade han ju inte behövt starta Livets ord.)

Så vad är det då för sanning som vi saknar, är min enkla fråga. Så långt jag vet så omfamnar alla kristna kyrkor (än så länge) det som uttrycks i den apostoliska trosbekännelsen. Vad utöver detta är det som behövs för att få ”vara del i en och samma kropp”?

Jag är medveten om att de flesta väckelserörelser – inte minst den jag är en del av – har haft hög svansföring när det gäller ”sanningsfrågan”, och det kan man förstås beklaga. Det har också utvecklats olika traditioner och kulturer, vilket inte alltid behöver beklagas – det kan faktiskt vara en tillgång.

Jag vet också att olika ”sanningar” över- och underbetonats genom åren i olika rörelser. Jag vet också att det har hänt att förkunnare har tvingats lämna sitt sammanhang på grund av detta, vilket ibland lett till en bättre och sundare andlig miljö, ibland till en unknare och sämre.

Men en ledare som Ulf Ekman riskerade väl knappast att bli utkastad från sin rörelse. Han väljer själv att gå och han tar då, om jag förstått det rätt, ”den fulla sanningen” han kommit fram till, med sig.

Men jag lämnar Ekman därhän och önskar honom allt gott på sin väg.

Själv tror jag, och många med mig, på en enhet där vi, med alla våra olikheter och med kärleken till Jesus och svar på hans kallelse till efterföljelse som enda villkor, tillsammans är med och fullgör församlingens uppdrag i världen. Men jag undrar nu: Kan de vänner vi har bland katolikerna, utan andra villkor, dela denna strävan, längtan och tro med oss?